Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 256 —
försökt. Hon tyckte, att hon därigenom hade bundit sig själf
vid honom, ocli att han var hennes herre. Och efter det att
han kysst henne, hade han makt öfver henne, hon var i
hans våld, och alt hvad hon sedan gaf, var endast litet mer
för hvar gång, och nu var hon hans.
Det var för öfrigt sant, det hon sagt till fru Sivert. Hon
hade aldrig kunnat med de arbetare, som hon kände, ty hon
tyckte, att deras sätt var simpelt. De två åren hos Siverts
hade vant henne vid annat, ocb när hon lemnade sig åt
Gottfrid var det därför, att hos honom fann hon något fint,
något, som lyfte henne öfver sin egen klass, något, som fylde
henne med känslor, hvilka rymde mer, än hon någonsin
drömt om.
Aldrig hade hon trott, att hon skulle kunna hålla af
någon människa så mycket. Hvad lion var glad, när han
talade med henne, och hvilka underbara saker han kunde
berätta för henne. Han hade lånat henne böcker, som hon
liade läst, och hon liade frågat honom om alting, och han
hade sagt henne sä mycket, som hon ej visste förut. Hon
fick ett begär att veta, som var henne nytt, och som fylde
henne med glädje.
Inte skulle han öfvergifva henne. Åtminstone inte för
snart, Det var klart, att han inte kunde gifta sig med henne,
det förstod hon nog, och någon gång gick han väl och
förlofvade sig. Men till dess skulle alting vara, som det nu
var. Hon tänkte inte framåt i tiden. Hon arbetade om
<lagarna, och de aftnar, hon skulle träffa Gottfrid, lekte hon
och log och var glad. Och när lion gick ensam hem, tänkte
hon på honom och pratade med den gamla, som lion bodde
hos, medan hennes klingande skratt lät lika friskt som förr.
Hon hade tusen upptåg för sig och tusen muntra infall.
Någon gång kom tanken på följderna, och då kändes
det, som om en kall, fuktig hand klämt ihop hennes strupe.
Men lion glömde det snart igen.
När en tid hade gått, började dock känslan af oro att
alt oftare infinna sig.–
Hon skulle möta Gottfrid en kväll. Det var ungefär
en månad, sedan lion flyttat från sin tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
