- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
307

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 307 —

— Anders, var snäll och kom hit och hjälp mig
med ämbäret.

En lång, ljushårig dräng kom fram bakom knuten
Han skrattade, när han fick se Klara, och svarade:

— Hvad får jag för det, då?

— Konstra inte nu, Anders utan kom hit och ta i,
sade Klara. Men Petter såg, att hon blef litet röd och
skrattade, när hon vände bort hufvudet.

Och Anders började också att skratta. Men han låtsade
bara, som om hon inte hade sagt något als, tog henne om
lifvet och började söka efter hennes läppar. .Så kysste ban
henne två gånger midt på mun, utan att bry sig ett tecken
om, att Petter stod och såg på. När han det hade gjort,
skrattade de båda två och hjälptes belt fredligt åt att vefva
upp ämbaret, och när Klara gick med sitt ämbar, vände
hon sig om och såg på Petter igen och skrattade.

Petter tyckte, att ban alldeles sjönk ned i
stöfvel-skaftena, när ban stod bredvid brunnskaret och tittade bortåt
knuten, där Klara hade försvunnit. Så skulle jag ha gjort»,
tänkte ban. Men ban hade aldrig kunnat tro, att det gick
an, och att hon inte brydde sig mer om
honom, än att hon lät andra kyssa sig,
medan han såg på, det retade honom. Han
beslöt, att det skulle alt bli någon annan
än Petter Berg, som fick hjälpa rättarns
Klara med’att hin ka upp vatten.

Men dagen därpå, när ban såg henne
komma med ämbaret och gå nedåt brunnen,
så var hau genast färdig att gå efter henne
igen. Hau lunkade med, utan att säga ett
ord, medan han bela tiden tuggade på ett
grässtrå, som han hade i munnen. Klara
såg på honom ett par gånger och försökte
att skratta, för att försona honom. Men
Petter såg det inte. Ty ban hade vändt
sitt seende öga åt ett annat håll. Han drog
opp ämbaret, tyst och surmulen, utan att
säga ett ord och följde henne sedan tillbaka,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free