- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
320

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 320 —

Men han kände sig olycklig och förbi, och han trodde,
att det skulle bli bättre, om han bara lick sofva.

Rocken hängde han emellertid ordentligt opp på sin
spik. Men västen och den granna halsduken, dem tog han
och vek ihop och lade dem försigtigt ned på botten af kistan,
där han hade sina gräjor. Längst nor i botten lade ban
grannlåten, och när han fått lägga skjortorna och strumporna
öfver dem och läst igen locket, tyckte han, att ban kände
sig lättare och bättre till mods.

Han kröp ner på sin plats i bädden bredvid de små
syskonen och vände sig mot väggen för att sofva. Men
innan ban somnade, så lofvade han sig själf, att nu skulle alt
Klara få se, att han inte var en karl, som först tog emot
kyssar och kärvänligheter och sedan lät henne öknämna sig
som en annan hund.

Det gick också ett par dagar, under hvilka han icke
tycktes se åt Klara.

Men en dag, när hon kom med ämbaret, och ban stod
på trappan och hvilade sig efter arbetet, ropade Klara åt
honom:

— God dag. Petter! Ska han inte följa med till
brunnen i dag?

Petter kände, hur det ryckte i hans lemmar, och det
var inte långt ifrån, att ban hade rört på benen och
surmu-let lunkat efter. Men så kom ban ihåg sig. Och i det ban
såg på henne med sitt ena öga, spottade han och svarade:

— Hon kan gå, hvart fan hon vill för mig. Inte ska
jag chikanera henne, det kan hon lita på. Inte så länge
jag tittar i nordvest.

Klara slog knyck på nacken och gick ensam bakom
vedskjulet.

Men när Petter hörde, hur hon själf stod och vefvade
på den tunga kedjan, som gnislade och skramlade, då kände
ban, att ban var karl för sin hatt. Och han begrep inte,
hur han hade kunnat hitta på att svara något så bra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free