Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 322 —
Och det tyckte Petter var riktigt sagdt. Så att den
antydningen sårade honom inte.
Men tankarna på torpet hade han börjat få igen för
egen del. < )m han nu också inte skulle få Klara med sitr,
så var det ändå inte något skäl, hvarför lian inte kunde ta
torpet ensam. Hemma var det trångt om sängplatserna, och
sedan den sista lillen kommit till, kunde det nog behöfvas,
att det åtminstone blef en mindre i rummet. Själf ville han
inte gå som en stackare, ända tills han dog. Och ville Klara
hällre lefva, som hon gjorde, än hålla sig till honom, som
menade henne väl, då kunde han lika gärna ha torpet
ensam, som han gick hos patron och arbetade för dagspenning
och ändå inte Hck något för sig själf. —
Då hände det, att Petter var i den åldern, att ban
skulle gå och exercera beväring. Tanken härpå hade länge
oroat honom. Och han kände sig inte glad, när han följde
med kamraterna och skulle mönstras. Ty de andra
drängarna påstodo, att han, som bara hade ett öga, nödvändigt
skulle bli kock. Och att bli kock var något, som Petter
ansåg för en ännu större skam än att bli kronvrak.
När han nu stod och väntade tillsammans med de
andra, skämdes han, värre än han någonsin hade gjort förr.
Det där förfärliga ögat, som han inte en gång kunde lära
att titta rätt, brände honom, som om han haft en stor böld
midt i ansigtet. Och när han skulle fram, hörde han, hur
det gick en fnissning genom hela rummet.
Länsmannen var en stor, fryntlig karl med ett
godmodigt ansigte, som ban försökte lägga i de barskaste rynkor
för att ingifva respekt, och en godmodig själ, som innerligt
njöt af detta årligen återkommande uppträde, då han riktigt
kunde få följa sin hjärtans lust att rejsa med de satans
bassarna.
När ban såg upp och fick se den olyckliga fysionomi,
som Petter vände emot honom, där det ena ögat stirrade
framåt och det andra såg rätt upp i taket, och som blef
ännu olyckligare under Petters ängsliga bemödanden att titta
lika med båda ögonen, bröt ett leende igenom den barska
minen, och i det han vände sig till doktorn, sade ban godlynt :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
