Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ju äldre sonen blef, desto tydligare märkte fadern,
att Gustaf inte var en son efter hans sinne.
Så fort han kunde komma At, sprang Gustaf till skogs
och blef borta, om det gälde, både dagen och natten. Han
skaffade sig en hund. som ban lärde gå på både hare ocli
fågel, och Sven Ersson brukade säga, att pojken är lika
god på kronans skog, som hans morfar var före honom.
I’tan vildt kom ban aldrig hem. An var det en hare, än en
skogsfågel, han hade med sig. Och tidigt på vårarna och
sent på höstarna låg ban ute på sjön och sköt ejder och
annan sjöfågel. Det blef kuddar af det skyttet, fina, mjuka
kuddar, som ingen låg på, men som förvarades uppe pä
öfre våningen, där kronofogden eller prosten brukade ligga,
ifall någon af dem skulle tillbringa natten pä Skogerum.
Men allra säkrast var pojken att locka orre eller tjäder. Han
var god för att gå ut midt i natten och sätta sig vid ett
falle eller bakom ett bärg och locka. Först härmade ban
hönan, då hon lockar på tuppen. Med utspänd stjärt och
ruggiga ryggfjädrar kom tuppen, slog sig ned i en gran och
såg sig skrockande omkring. Gustaf sköt och stoppade den
stora fågeln bakom sig. Så härmade lian tuppens klara lock.
när han väntar på hönar. Morgonsolen föll klart och snedt
mellan de slokiga trädens grenar, tindrade i daggen, på
mossa och strån, och bela luften ångade af doften från de
fuktiga granarna. Då kom hönan, steg ned och sträckte
kokett på halsen för att se in mellan de skuggiga grenarna.
När han skjutit henne, började pojken helt lugnt att locka,
som när hönan lockar på ungarna. Och på så sätt kunde
Gustaf sitta i skogen ocli plocka ner en hel fågelfamilj, lika
lätt som han, när han var pojke, klef upp i tallarna för att
plundra kråkorna på ungar och ägg.
Det var bättre än att gå i åkern, tyckte Gustaf, och
när han kom hem, var han hungrig ocli åt som en varg,
glad, så att han satte lif i bela stugan. För rasten hade
ban ju mat med sig hem, fin mat, som räckte i flere da’r,
när det inte var tillfälle att föra bort villebrådet och sälja
det i staden eller åt någon skeppare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
