Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(370 —
Då satte han sig på sin plats som vanligt och åt meil
de andra, för att inte drängen och pigan skulle få något att
tala om.
Det skulle ha’ grämt Johanna mindre, om fadern
verkligen slagit henne. Att se honom gå där, förbittrad och
utom sig, utan att säga ett ord af förebråelse, gjorde att hon
kände sig som en brottsling, hvilken icke ens fått försona
sitt fel genom att lida straffet. Och hon var dubbelt
nedtyngd af faderns grämelse och sin egen sorg.
Det som mest grämde Sven Ersson, var kanske tanken
på, att lians dotter blifvit bedragen, hållen för narr.
Skammen var en sak. Att hon hade litet svårt att bli gift efter
detta, var en annan. Men att hon var bedragen, så
skamligt bedragen, det var, som om icke blott hon blifvit det,
utan han — Sven Ersson — och bela hans slägt hade blifvit
dragna vid näsan och hållna för narrar af bondpojken och
hans slägtingar. De hade varit i kompani om den här
Amerikaresan, både gamla -Jan Jansson och hans hustru, det
var Sven Ersson bärgsäker på. Han stal skog, den där
Jansson, både natt och dag. Sven Ersson hade själf
kommit på honom, när han körde bort tre de grannaste
masttimmer, och sedan den tiden hatade Jansson honom. Han
var en rackargubbe, det var, hvad han var. Och hans
käring var en satkäring. Men han, Sven Ersson, skulle ge
dem, bara ban träffade dem. Fan nådigt anamma, skulle
ban inte det.
Han retade upp sig mera för hvar dag. Jansson var
den värsta skurk, som fans. Alltid hade ban varit med om
tjufknep och satanstyg, och hur han hade fått ihop sina
myckna pengar, det visste nog litet hvar, fastän ingen talade
om’et. Sven Ersson svor på, att var sonen imdsluppen, så
skulle han åtminstone träffa fadern, och han skulle få både
för sina ocli pojkens synder, och det så han skulle komma
ihåg’et. Be’ honom skrifva efter sonen för att komma hem,
det ville Sven Ersson inte. Ty hade pojken inte bättre vett,
än att ban reste från fästekvinnan, när hon var med barn,
då var den mågen inte mycket att mista. Det var nu Ers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
