Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(374 —
— Nu ska’ du inte vara ledsen, sa’ lian. För jag
träffa’ gamla Jansson, och jag gaf honom allt, så mycket
han tål vid.
— Jessus, far, sade Johanna. I har väl inte slagit
honom.
Gubben smålog illmarigt ocli knöt näfven.
— Jo, jag har det, sade han.
Johanna förstod inte riktigt, hvarför Sven Ersson hade
behöft slå gubben Jansson, men från den stunden visste
hon, att hon inte behöfde vara rädd för fadern.
Till sist kom emellertid hennes stund, och en dag i
Maj gick hon hem från gärdet och lades till sängs i stora
sängen inne i kammaren. Dagen därpå låg hon stilla och
undrade på allting, som var så nytt och så underligt. Men
andra dagen gick hon med oket öfver axlarne för att hämta
vatten ur brunnen, och den tredje var hon åter som förut,
bara litet blek och smalare.
Den gamla trävaggan, i hvilken alla syskonen legat,
den ena efter den andra, var nu nedtagen från vinden, och
i den låg en liten gosse, som var röd i hela ansigtet och
visade en stor, duktig mun, när han gapade.
Morföräldrarna tyckte det var underligt att höra barnskrik i stugan
på gamla da’r, och när det kom någon främmande till
gården, talade man inte om barnet. Af granlagenhet låtsade
sig ingen höra honom, när han skrek. Johanna eller
mormodern gick bara i all stillhet in och pysslade om honom.
Själf bar Johanna gossen till kyrkan, och syskonen
stodo fadder. Det gick allt, som det skulle gå, både med
välsignelsen och trosbekännelsen. Alla sade, att de aldrig
sett ett barn vara så tyst under dopet, och när allt var förbi,
och gossen fått namn, smög Johanna sig ut med lille Sven
i famnen och bar honom ensam hem genom skogen. Han
var lätt att bära ocli sof så godt i hennes annar. Johanna
tyckte att hon skulle kunna bära honom huru långt som
hälst. Men ännu var hon nöjdast, när ingen såg henne med
barnet, och i kyrkan tyckte hon, att alla tittade så underligt
på henne. Det var bäst i skogen, där majsolen sken, och
granarna stodo kyrkvakt på båda sidor om vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
