Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under dessa tankar blef fädernegården liten och usel,
dess tak lågt, födan smakade bitter, och stugan blef trång.
Grödan, som växte, gaf ingen glädje, skogens sus väckte
endast drömmar och tungsinthet, åsynen af hafvet gaf
längtan och göt oro i blodet, och af oron kom leda, en leda vid
allt, en håglöshet, som gjorde arbetet till en plåga och fylde
hvilans timmar med vreda och sorgmodiga tankar.
Värst var det, när vintern kom, och snön låg tung
öfver skogen eller höljde de vida fälten, där skogen tog slut,
med sitt hvita iskalla täcke. Då kom mörkret under de
långa eftermiddagarna, arbetet afstannade, och när allt låg
som i dvala, blefvo tankarna på ett annat lif till en brodd,
som gnagde sinnet och medförde den själens krankhet, som
blifvit kallad Amerika-sjuka, Ty vintern är lång och dagarna
korta, och i mörkret trifvas alla drömmar, hvilka förtaga lust
och sundhet att lefva.
De, som gripits af denna feber, drogo bort, och på
främmande jord tillfrisknade de flesta. Som sjöfågeln dyker
med lust i det skummande vattnet, medan kråkorna gå och
påta i jorden och lojt betrakta hans dristiga lek, sä kastade
sig landets bästa ungdom ut i det stora lifvet, som lockade.
De blefvo män därute, härdade, kraftiga män, som bröto
sig bana och skrefvo bref hem, om hvilken ny väg som
skapat deras öden. Men hvarje bref som kom väckte nya
drömmar och drogo andra efter sig. Och för dem, som
sutto kvar, blef lifvet tyngre, ty de, som voro borta, saknades.
Gustaf Ersson var en af dem, som gripits af febern.
Han var fullväxt nu, tjugutvå år fylda, stark ocli duktig
som få, men han kunde icke få lust till arbetet. Så sorglös
och glad, som ban såg ut, skämdes ban i grunden för sig
själf, ocli han visste aldrig, hvad han skulle svara, när
fadern talade 0111, att han en dag skulle ärfva gården. Det
grämde honom att se, att han egentligen var öfverflödig.
Ty i allt, som rörde landtbruket, litade sig Sven Ersson till
dottern. Och Gustaf måste säga sig själf, att det var hans
eget fel. Han skulle lösa ut systrarna med 1,000 kronor
hvar, och sedan skulle han äga gården, med allt hvad där
fans, ja. Men det syntes honom ett magert lif att spara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
