Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(407 —
vid värdshuset, inne i skogen och borta i ängen. Han gaf
sig knappt tid att äta middag en gång. Men hur ban gick
och gick, tick han reda på dem. Och mot aftonen fattade
han det kloka beslutet att vänta ut dem på bryggan. Ty
utan båt kunde de ändå inte komma därifrån.
I mörkningen satte han sig på en upp- och nedvänd
lår och väntade. Högtiden till ära, hade ban tagit en cigarr
ur boden, som han blossade på. Det var skumt borta vid
stränderna, och solen hade gått ned. Öfver vassen steg en
låg, kall dimma, hvilken sakta bredde sig som ett flor öfver
vattnet.
Då såg ban, hur en ensam flicka med dröjande
steg-kom fram öfver sandgången och närmade sig bryggan. Hon
såg sig omkring åt alla sidor och stannade ibland, som om
hon lyssnade.
Karl Johan tog beslutsamt cigarren ur mun och gick
emot henne. När han kom närmare, kände han igen henne.
Det var rika Pehr Ohlssons dotter, och Karl Johan kände
sig genast till mods, som om här vore något att förtjäna.
Förut hade han varit upprörd. Ty han trodde, att det var
frågan om att leka med flickorna. Men var det hon, då var
det ingen lek längre.
— God dag, Sophie, hälsade han och lyfte på hatten.
Så fort flickan fick se Karl Johan, dök hufvudet ner,
och hon började skratta igen. Karl Johan frågade, hvarför
hon skrattade. Men då svarade hon naturligtvis inte, utan
skrattade bara ändå värre. Och när Karl Johan det hörde,
visste ban inte, hvad han skulle ta sig till, och i ren
förlägenhet gick han fram och tog henne om lifvet ocli ville
kyssa henne. Ty fast hon var en rik bonddotter, liade ban
hört, att hon inte var så noga i det kapitlet. Men Sophie
värjde sig, och då frågade han, hvarför hon hade skrattat,
när hon fick se honom, och hvarför hon skrattade nu. Då
svarade Sophie, att det kunde hon inte säga. Och när Karl
Johan bad henne säga det ändå, så skakade hon på
hufvudet. Då kysste han henne ett par gånger, och strax därefter
kommo de andra flickorna springande, så att Karl Johan
fick ingenting veta. Men han fick hjälpa dem att lägga från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
