Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(420 —
ban både Jakob och David ocli alla andra män, som Gud
underligen hulpit, ocli ban kände på sig, att han bara var
backstugupojken Karl Johan, bokhållare hos Jönsson och son
till gamla mor Lena på Rågholmen.
Han bugade sig förlägen och nästan sjönk ihop inför
det myndiga, rakade ansigtet med små gråa polisonger
under öronen och en stark näsa öfver en befallande öfverläpp.
Från ansigtet lyste ett par trygga ögon emot honom, och
den fråga, som låg i dessa ögon, tyckte ban sig sakna mod
att besvara.
Han hälsade emellertid och slog sig ned. Och efter en
stund frågade Pehr Ohlsson, hvad han ville.
Då tog Karl Johan på sig sin allra mest undfallande
min. Ilan gjorde sig så liten, ban kunde, och med
hufvudet nedböjdt, så att det ljusa håret föll honom öfver
pannan, och ögonen stelt riktade på stöflarna, började han tala.
Gubben lät honom tala till slut. Men när ban slutat,
satt Pehr Ohlsson kvar i stolen, som om ingenting hade händt,
och Karl Johan såg, hur han småskrattade för sig själf.
Nälden andre ingenting svarade, började Karl Johan igen. Han
talade en lång stund, vred sig på stolen och såg upp på
Pehr Ohlsson. Men när han hade slutat, satt Pehr Ohlsson
som förut. Ögonen voro alvarsamma, men munnen såg ut,
som om den skrattade åt honom.
Karl Johan blef förvirrad. Han ville börja en gång
till, men rösten svek honom, och tyst, utan att kunna få
fram ett ljud, satt lian bara och såg på det orörliga ansigtet
på andra sidan bordsändan med en känsla som om han
skulle få stryk.
Till sist sade Pehr Ohlsson:
-— Jaså, ban trodde verkligen, att det där skulle gå.
Karl Johan började tala 0111 Sophie.
— Jaså, hon är verkligen så galen, så att hon vill,
afbröt gubbeu.
— Ja, sade Karl Johan darrande.
— Ja, men jag vill det inte, sade Pehr Ohlsson och
reste sig. Hälsa och säg henne det.
— Flickan blir olycklig, försökte Karl Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
