Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(435 —
Karl Johan gick hastigt i land. Alting var som
vanligt. Den gamla båten låg uppdragen invid bryggan och
fastbunden vid albuskarna. Granriset låg framför trappan,
och en tvättbalja med vatten stod utanför fönstret. Men
intet lefvande syntes till. Fönstren voro lästa, och när Karl
Johan kände på dörren, var den stängd inifrån.
En vild känsla at’ förskräckelse genomflög honom. Med
båda händerna grep han i låset och skakade dörren, som
om han velat bryta sig in. Det knakade i det ruttna
trävirket, och Karl Johan lyssnade.
Då hörde han en röst, som skrek gällt af ångest. Det
var moderns röst, men han kände inte igen den. Så hemsk
och förtviflad lät den, att Karl Johan kände kallsvetten tränga
sig fram genom alla porer. Det var, som om han hört ett
spöke. Blek af förfäran klättrade han upp, hållande sig
med darrande fingrar i fönsterkarmen, och såg in genom
fönstret.
Då såg han modern, som satt Upprätt i sängen och
höll något bakom ryggen, som om hon velat gömma det.
När hon fick se sonens ansigte genom rutan, skrek hon till
igen, vildt och förfäradt som förut, och hennes hand höjde
sig. som om hon hotat honom. Som när hon besökte
honom i boden, tyckte han sig höra henne ropa: »tjuf, tjuf!»
Men så blef det tyst, och Karl Johan såg, hur modern föll
tillbaka i bädden, så att hennes ansigte blef som borta i
stugans skymning.
Då släppte han sig ned igen, och ett ögonblick kände
ban sig så hemsk till mods, att ban funderade på att ro
efter hjälp för att slippa att vara där ensam. Men det kom
för honom, att modern kanske inte var död, och gripande
en spade, började han bryta och bräcka för att få upp den
tillbommade dörren.
Det suckade och knackade i det gamla virket, som i
år efter år varit utsatt för rägn och snö. I tystnaden lät
det så besynnerligt. Karl Johan tyckte nästan, att han höll
på att tränga sig in i en graf. Men med ansträngande af
alla sina krafter bröt han upp en bräda, kastade bort spa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
