Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(442 —
klasser. Vaktparaden’ gick öfver Karl XIII:s torg, och dess
förtrupp var lika liflig och tog sig lika lustig ut i
vintersolens strålar, som om dess fria garde varit oberördt af
dagarnas hunger och nätternas köld. Butikerna bredde ut sina
frestande varor, och nutida lyxartiklar af alla slag
omväxlade med utställningar af prima matvaror och rusdrycker,
hvilka bjödo på glömska och lycksalighet.
Och när skymningen kom, och gasens gulaktiga sken
bröts mot elektricitetens blåhvita glans, då strömmade
människorna i skaror fram mot förlustelselokalerna, och
guldkro-garna fylldes. Musiken spelade upp, och människorna läto
tankarna spela i kapp med den glada musiken.
Men under allt detta gingo hopar af män och kvinnor
fram öfver Stockholms gator. De visade sig i flockar för
att tyst eller högt berätta, att de saknade bröd. Polisen
följde dem som eskort, och de högljudda stängdes inne. Ty
det skulle hållas tvst. Ingen ville höras talas om, hvad det
glada Stockholms glädje egentligen kostade.
Barmhärtiga människor förenade sig om att söka lindra
den värsta nöden, och skarpsinniga hufvuden uttömde sig i
förklaringar öfver dess orsaker och förslag angående medlen
för dess radikala aflägsnande. Men de barmhärtigas
barmhärtighet räckte icke till, och de klokas klokhet bortjagade
icke nöden. Hvarken opinionsyttringar eller folkmöten
förmådde bjuda den farlige fienden spetsen.
Nöden grep fortfarande omkring sig, och den lilla
familjen uppe på vinden hade dag för dag nya påminnelser
om den allmänna. Den enda af familjens medlemmar, som
höll hufvudet uppe, var tidningspojken Kalle.
Det finnes som vi veta, teorier, hvilka fördöma de
altruistiska känslorna, och vissa förfäktare af dessa teorier
påstå, att man bör gå sin egen väg och vara glad för allt, som
man kan roffa åt sig i lifvet. Så gjorde Napoleon, så gjorde
Cæsar, Alexander och Bismarck. De gingo genom lifvet,
obekymrade om andras lidanden, och det var deras storhet.
De voro öfvermänniskor och togo alla lifvets håfvor utan
att fråga efter hvarifrån de kommo. De togo bara — med
öfvermänniskans rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
