Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
Karin kunde inte glömma det där leendet. Hon såg
det, och det gjorde henne så ondt, ty hon kunde ej förstå,
hvad det var att skratta åt, och hon tänkte på det hela
tiden, medan hon sprättade våderna i kjolen från hvarandra
för att få dem att passa till svepningen, och det kom för
henne också, när alting var i ordning, och hon med knäppta
händer satt och såg på modern, som låg i sin hvita drägt
med händerna hopknäppta öfver bröstet.
När modern var begrafven, flyttade Karin till sin bror,
som var gift och bodde i en annan socken. Han hade
varit ofärdig en tid, och lians hustru liade blifvit blind, så att
nu fick Karin sköta om alla hans många barn, under det
åren gingo, och de växte upp.
Och Karin förblef ogift, fast hon hade många goda
tillbud. Men hon tyckte altid, att det var bättre att vara så
fattig, som hon var, än att komma, om det så skulle vara
till en fullgårdsbonde, utan kärlek i hjärtat,
Några år därefter dog svägerskan, ocli när barnen då
voro ute på egen hand, så flyttade Anders och hon in i en
liten grå backstuga, som låg i skogskanten, och där man såg
ut öfver den vidsträckta, enformiga slätten.
Och där lefde de i många år af det lilla Karin kunde
förtjäna, och af hvad goda människor skänkte dem. Tnder
de sista åren hade Anders mest legat till sängs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
