Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 22 _
Och så började vi igen, som vi gjort så många gånger
förr, att tala om, hur Karins lif hade gått och onj hennes
kärlek, och hur Jan hade öfvergifvit henne. Anders hade
vaknat under tiden och låg och hörde på samtalet, medan
han då och då nickade med hufvudet.
Jag såg på Karin. Hon såg ej bitter ut. Ansigtet var
fåradt, men ögonen voro ljusa och vänliga, och munnen var
sluten med ett mildt och sorgmodigt drag.
Jag kunde ej låta bli att fråga:
—■ Tänker Karin aldrig på, hur mycket bättre det kunde
ha varit?
— Åjo, svarade hon. Åjo, ibland. Men för det mesta
har jag ju inte haft tid till det. Men jag tror, att det var
utsett, att jag inte skulle gifta mig, för hvem hade då nior
min och syskonen haft för sif*? Men nog har jag haft
ledsamt i min da’r, och när jag sitter här i ensligheten, så
grunnar jag nog ibland öfver hur det kommer till, att
somliga ska’ ha så’na bekymmer. Men Anders utlägger för mig
Guds ord så bra, så 0111 han var helfärdig, så kunde han
förkunna Guds ord för oss alla här, och han har fått före,
att Gud har en mening med dem, som ban lägger sådana
kors på. Och det tycker jag, jag förstår så godt.
Hon teg en stund och såg ned på sina händer, som
hon höll hopknäppta i skötet. Så lyfte hon upp ögonen igen
och sade stilla:
- Det kom nog också för mig förr, hur nycket bättre
det kunde ha varit, om jag hade fått bli gift som jag tänkte’t
då. Men nu när jag är så gammal, så ser jag mina da’r
bakom mig, så förstår jag nog, att som ban va’ så hade han
blifvit. För där trädet faller, där blir det liggande, och när
inte kärleken mäktade göra honom till karl, när det
behöfdes, inte hade han blifvit det sedan. — Jag är så lugn för
alting nu, för snart är det slut, och när bekymmerna
kommer, och vi få svälta och frysa och liar ondt om kläder, så
tänker jag, att det är inte långt igen. För det stundar till
våren. — —
Jag steg upp och sade farväl för att gå. Karin följde
mig till grinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
