Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 27 —
se stjärnorna, hvilka från den kalla vinterhinnnelen glänste
med ett klart, blinkande ljus. y
Olof Larsson biel’ mörkrädd, och hade ban inte skämts
för sig själf, skulle han ha stigit upp och tändt på ljus. Han
hörde katten prassla borta i spiseln och såg dess ögon lysa
som eldkolen, fast grönare och mera skrämmande. Nu kom
ett pyrande ljud från eldstaden, och ett af kolen släcktes,
lämnande efter sig som ett tomrum af mörker på en fläck af
golfvet. Två kol lyste ännu, ocli skenet föll öfver den stora
springan midt på golfvet.
Olof Larsson stirrade på denna springa, som om dagen
var svart och bred af allt det smuts och dam, som under
åratal samlat sig i den. Nu lyste det på den, och Olof
Larsson tyckte, att det röda fick en otäck färg, som gjorde
honom hemsk till sinnes. Ty det såg ut som blod, och han
tyckte, att det lefrade sig. Han var glad, så länge kolen
glänste, och med ett slags nyfiken spänning låg han och
väntade på, hur det skulle se ut, när de släcktes, och mörkret
blef envåldsherskande. Plötsligt glimtade det till i det ena
kolet, och därefter slocknade båda på en gång. Det blef
alldeles svart i rummet, och stjärnorna, som han kunde se
genom fönstrets öfre ruta, gåfvo ingen dager, bara lyste och
lyste med en glans, som om någon sett på honom.
Plötsligt spratt Olof Larsson till. Han såg ett ansigte,
som tryckte sig tätt emot rutan och tycktes stirra ini.
Drager kunde han icke urskilja, hufvudet endast skymtade fram
genom mörkret. Han gjorde våld på sig och sökte inbilla
sig, att det var en synvilla. Men snart började hufvudet
röra sig, det vände sig åt sidan och tycktes meddela sig med
någon annan som Olof Larsson icke kunde se. Det nickade
tydligt två gånger, och i detsamma utskilde den liggande,
som spände hvarje nerv för att kunna uppfatta möjliga ljud,
en tydlig hviskning. Han spratt upp och gick darrande af
ängslan fram till fönstret, men i samma ögonblick försvann
hufvudet, och hur mycket än Olof Larsson ansträngde sig
för att se, kunde han ej urskilja annat än snön och
laduta-ken, hvilka syntes nästan smälta till ett med den
ogenomträngliga luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
