Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 35 —
Ingrid stod vid spiseln belyst af den flammande brasan.
Hon såg ungdomlig och glad ut, ögonen lyste vänligt, och
hon höll en rykande kaffekopp i handen.
— Jag tänkte, du ville ha något varmt, sade hon.
Olof Larsson blef icke förvånad. Han kände hennes
vänlighet, dagen efter sedan hon kommit hein. Det var
alltid på samma vis. Hennes sätt och väsen växlade som i
ny och nedan, och genom långvarig vana hade ban lärt sig
att känna igen väderlekens skiftningar, utan att erfara
förvåning.
Han tog koppen, men kom i detsamma att åter rikta
sina ögon på fönstret, och upptagen af sina tankar, satte han
koppen oförsigtigt ifrån sig. Den föll omkull på fällbordet,
och hela innehållet rann utåt golfvet.
Katten sprang fram och ville slicka upp kaffet, men
Ingrid gaf honom en spark, så att han jämrande kröp under
sängen, och i samma ögonblick fick Olof Larsson se sin
hustrus ansigte. Ingrid var likblek, hon stod alldeles stel
och kippade efter andan, liksom någon, hvilken lyckligen
undgått en stor fara.
Om Olof Larsson i detta ögonblick rusat på henne och
kallat henne giftblanderska, skulle hon ha fallit på knä och
bekänt allt, sagt, att lion inte vetat, hvad hon gjorde, att
bon ångrade sig, och att bon aldrig skulle göra om det.
Men han väntade en minut Han ville inte tro sina
egna ögon. Och denna minut gaf henne rådrum. Barnen
sofvo ännu i fållbänken, krupna tätt intill hvarandra, under
träsoffan satt katten och slickade sin pels efter slaget. Olof
Larsson tänkte på den, som hade sett in genom fönstret,
på kaffet och på hustruns uppsyn. Och ban tvekade. Men
vreden blef honom till sist öfvermäktig. Han gick fram till
hustrun, grep henne hårdt om båda axlarna och skakade
henne af all makt.
— Bekänn dina synder, hväste han. Och all den afsky,
som denna kvinna i åratal ingifvit honom steg fram i detta
våldsamma utbrott. På knä, kvinna, och bekänn!
Ingrid vred sig lös med ett fräckt skratt.
— Du är tokig, sade hon kallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
