Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
Vintern gick, och snön föll Öfver den vida alfvaren
föll snön allt tätare och tätare. Den bredde sig ut öfver den stora
slätten, så att stenmurarna försvunno, och det flata landet gick
i ett mecl hafvet, där isen band böljorna och själf bar
massor af snö på sin blanka yta, som hvilade öfver vågen.
Byarna lågo som hvita kullar på den snöiga slätten, och öfver
dem alla reste sig kyrkornas vänliga torn, också de hvita,
men med mörka hufvar. Snöhöljda reste sig väderkvarnarna
ur den djupa massan Liksom dubbla stegrader stretade
deras tjärade vingar ut ifrån hvarandra, och kring den
nedersta, som fastnat mot jorden, klängde sig snön, liksom
sugande sig opp i ett tätt omhölje.
Vintern var sträng, och de små hästarna, som lupo ute
gnäggade hungrigt utanför hemmets knutar. Öfver sundet,
som skiljer Öland från fasta laudet, lade sig tjock, körbar
is; endast i midten gick Kalmarråken öppen och svart.
Långsamt släpade sig vinterdagarna fram hemma i
Bägby, medan hvar och en gick i sina egna tankar, odlingen
brydde sig om, hvad den andre ville eller gjorde. Det var
någonting i rörelse midt i denna döfva stillhet, som växte
omkring husbonden själf. Han kände det, men han visste
inte, hvad han skulle göra för att spränga denna ring,
hvilken osynlig slöts omkring honom.
Ingen hade ban talat mecl, och hvad som försiggick
inne på Bägby, visste ingen i den stora by, i hvars utkant
den isolerade gården låg.
Olof Larsson hade blifvit grubblande, tyckte, att alla
hade ondt i sinnet emot honom, och han vägrade ofta att
ata under förevändning, att han inte var hungrig. På en
vind hade han gömt matvaror, hvilka ban köpt på en
stadsresa, och när ingen såg honom, smög ban dit opp och åt
ett bastant mål. Underlig och tyst var han till lynnet, talade
sällan och, när ban gjoi’de det, aldrig mer än, hvad som
Gernandts Folkbibliotek. II. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
