Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII.
När Ingrid setat inne en stund, började bon bli orolig.
Hon såg sig omkring, som om hon väntat något, och till sist
bad hon Hanna gå in i kammaren med de två yngsta
barnen. Hon sade sig hafva något att tala vid sönerna.
De tre barnen gingo lugnt ut, och Ingrid stängde själf
dörren.
Hastigt vände hon sig om till sönerna.
— Är ban död? sade hon kort.
Petter nickade. Erland betraktade modern med en
tungsint min och mumlade ett jakande.
— Sänkt i sjön? fortsatte hon andlöst.
— Jo, han var sänkt i sjön.
— Så ban aldrig kan flyta opp?
— Aldrig.
Det blef en lång tystnad.
— Vore jag bara inte så gammal! sade Ingrid till sist.
Sönerna skrattade.
— Då skulle vi heller inte ha kunnat hjälpa till,
anmärkte Petter.
— Det är nog sant, medgaf Ingrid.
Hon ville höra detaljer, och dessa tre, som nu hörde
tillsammans, satte sig ner.
Erland berättade. Han var den, som hade bäst
målföre af bröderna. Långsamt och noga upprepande hvarje
detalj, berättade han den hemska bragden och dess efterspel.
Ingrid hörde noga på. Då och då gjorde hon en fråga.
Hon sporde, om de mötte någon, om alla spår blifvit
utplånade, om någon sett dem, när de körde hefti.
Sedan allt var omtaladt, had hon sönerna visa sig
stället, där allt hade händt. De följdes åt ned i ladugården,
och liär upprepades berättelsen. Så stod Karl Axelsson, här
steg fadern baklänges ut genom dörren, här föll han för att
aldrig resa sig mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
