Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 93 —
— Hvarför ska’ <lu göra den stackars människan illa V
sade hon.
Jon Persson förstod henne inte.
— Hvarför? upprepade han. För att få dig.
Ingrid skrattade hårdt.
— Mig får du aldrig, sade hon med en ton, som ej
kunde missförstås.
Och när hon märkte den andres missräkning, tillade
hon med ett slags kattlik smeksamhet i rösten:
— Jag vill inte göra detsamma mot dig.
Jon Persson förskräcktes. Men han ville ej afstå, utan
upprepade endast:
— Mot mig?
Ingrid satt orörlig, och hennes ögon lyste.
— Jag skulle alltid göra om det, ifall jag gifte mig,
sade hon.
Sedan den dagen höll sig Jon Persson borta från Ingrid,
och ban grämde sig öfver detta förräderi, hvarigenom ban
så meningslöst narrats att deltaga i ett mord.
Ingrid kände själf, att under alla dessa år var det
mordet, hon åtrått. I alla hennes utsväfningar hade detta
legat på botten af hennes vilda begär, och sedan denna åtrå
var tillfredsstäld, hade hennes lidelser domnat. Att de skulle
vakna "opp igen, betviflade hon icke. Men hon njöt af det
lugn, bon så länge umburit, och hon var glad, så länge det
icke stördes.
Icke en gnista af ånger fans i hennes själ. Man kunde
hafva dödat henne, utan att dödsminuten skulle ha
frampressat ens en tanke på, att hon velat ha något ogjordt.
Lidelsen ägde i denna natur, icke blott den våldsamhet,
hvilken förjagar hvarje annan böjelse, utan äfven den tyngd,
som beherskar hela sinnet och förtager hvarje rörelse. Den
yngste sonen bråddes på modern. Han var lika lugn efter
mordet som förut, och dagarna, som gingo, hade väl gjort
honom liknöjd, men icke ens en fruktan för upptäckt hade
upprört hans på en gång lidelsefylda och känslolösa natur.
Med Erland var förhållandet ett annat. Han skydde
icke blott främmande, utan drog sig alltmera undan från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
