Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 95 —
*
Den syn, som oftast, framträdde för hans minne, var
en svart vak, i hvilken ett lik sjönk i upprätt ställning,
medan kallt isvatten svallade svart upp öfver snön. Denna
vak stirrade emot honom som ett stort, mörkt öga. Böljor
krusade dess vta, det bubblade och fräste som i en stor
hex-kittel, och slutligen delades vattnet. Något mörkt syntes
höja sig därur. Det var ett människohufvud, som hade
tinningsbenet inslaget och ansigtet betäckt med lefradt blod.
Dess ögon lyste som eld genom mörkret, och dessa ögon
riktades mot Erland. Det såg ut, som om de ville säga:
»Var ej för trygg, mördare! Vi komma igen An en gång
skola vi synas på jorden, vi skola vittna mot
ogärningsman-nen, och med förbannelse skola vi stirra dig till mötes i
din yttersta stund.»
När denna dröm väckte honom, fans det blott en tanke,
som var honom fullt redig och klar. Han hatade sina
med-brottslingar. Deras kallblodighet och själsstyrka, deras
oböjliga mod och f ör bry tarm essiga liknöjdhet för, hvad som
komma kunde, fylde honom med en afsky, i hvilken en
icke ringa portion afund blandade sig.
En afton sutto modern och Petter efter sin vana och
samtalade om dådet. De upprepade detaljerna med samma
njutning, som när kannibaler kring en lägerplats berätta
bragderna om mördade och uppätna fiender. Erland satt
tvst bredvid. Hans ögon stirrade ut i mörkret, och med
ens såg han faderns ögon kallt och klart lysa emot sig från
sängen, som stod längst bort i rummet. En hand höjde sig
bredvid detta bleka ansigte, och handen vinkade, som om
den bedt honom följa sig. Erland blef alldeles blek, och ur
stånd att beherska sig, afbröt han de smädelser, hvilka de
andra hopade öfver den döde och sade med kärf rost:
— Han var ändå mycket likare än nå’n utaf oss.
Erland såg ännu handen, som vinkade. För att
försona detta bleka ansigte, hade han velat säga ett godt ord
om fadern, låta den döde höra, att denne, som kanske inte
ens var hans son, försvarade honom inför de andra, had
honom i sitt hjärta om misskund. Och ansigtet upplöste sig
i mörkret och försvann, som om det blott varit denna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0099.html
