Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 127 —
skepparens röst, gäll och entonig, skarp som tonen från en
gammal sjöfågel.
Gubben Ljungberg var med bela tiden. Han satt på
relingen ocli tog sina supar med lugn, strök den yfviga
kransen af sitt skägg, hvilket från ena örat till det andra växte
som ram åt lians väderbitna ansigte, sydvesten hade han i
nacken, och hans ögon tindrade af godmodig belåtenhet,
medan han uppmanade pojkarna att »supa för gamla Karolina».
Men när ruset började blifva allmänt och munterheten
högljudd fick hans ansigte ett betänksamt uttryck. Han
spottade ut i sjön och såg uppåt himlen, där månen kommit
fram under molnet och stor och rund glänste genom
underligt formade molntappar, som skingrade gledo för nattbrisen.
Hans ögon foro med ett eftersinnande uttryck omkring
tacklingen, som stod belyst af månljuset. Och när bullret blef
för vildt, reste sig Pelle Ljungberg, klef bredbent och med
svaj i gången fram till hytten och tog af sig hatten.
— Tyst, röt gubben och slog näfven i kajuttaket, så
att det knarrade i det gamla virket. Tyst, för nu ska’ jag
hålla tal.
Det blef stilla på däcket, och i en underlig grupp stod
besättningen omkring gamle Pelle. Skepparen och de båda
gamlingarna stodo närmast honom, och ungdomen stod i
half båge framför honom.
Pelle Ljungberg såg ut, som om han inte skulle kunna
tala. Ansigtet gjorde väldiga grimaser, och ögonen plirade
De öfriga betraktade hvarandra, men ingen sade något.
— Ni tror, att jag är full, sade gubben till sist. Fast
det är jag inte, men nu vill jag säga något till vårt gamla
fartygs heder, och nu ska ni höra på.
— Ni äter och super och lefver galna. Men det är
ingen mer än jag, som tänker på, hvarför vi super. Ocli
därför tänker jag tala om det. Ty gamla Karolina har gått
på sjön länge, innan dom flesta af er har paltat på
landbacken. För fartyget är bygdt i Luleå, och jag har inte varit
med på alla resor. Men på några har jag ändå varit med.
Jag har följt med skutan på Kanalen och Nordsjön, och jag
var med, när hon var borta ett belt år till Rio, och när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
