Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 130 —
Kapten grälade och svor, lofvande alla underjordens
marter åt gärningsmännen. Men Pelle Ljungberg blef
förtjust, och han, som bela tiden stått tyst, upphäfde ett
hurrarop, som upprepades af de djärfvaste.
— Det var rätt, sa’ han. Det var förbannadt rätt! För
ville de inte ha skutan, så kunde ankaret gärna ligga där
det låg. Hurrah!
Och framåt gick det. Att vända om tjänade ju ändå
ingenting till.
Ute på barken var det fullt med folk. Det var
skepparen, som mager och lång, med mössan på nacken, och den
blåa halsduken viftande för vinden stod vid rodret och
kommenderade och skrek, som om han velat använda den korta
tid, som var kvar, till att för sista gången vara herre på
däck. Ty Pelle Ljungberg hade sagt ifrån, att han inte ville
låna sin hand till att styra skutan på grund. Det kunde den
göra, som ville, men inte ban. Och därför stod ban ensam
i aktern rätt under flaggan, rasande öfver jublet i land, som
om massans hån hade gällt honom.
Där var fjorton man, som utgjorde barkens besättning,
fördelade på sina olika poster, vid förmasten, vid mesanmasteu,
vid storseglet och framme vid focken, alla glada och i spänning,
äntrande i vanter och tåg, med risk att slita det murkna
tågverket och falla i däck, men jublande och hurrande för
hvarje stampning, skeppet gjorde, när vågorna plaskade
hårdare mot lovarts bog, eller det fladdrade till i förseglen, så
ofta barken, som ibland tycktes ha sin egen vilja för sig,
lofvade upp emot vinden, och skepparen måste använda bela
sin kraft för att få ned den igen.
Där funnos också andra ombord, glada sjömän och
unga pojkar, som hade bedt om lof att få vara med och se
på spektaklet. De stodo rundt omkring på däck, öfverallt
där de kunde stå, utan att vara i vägen. De sprungo fram
och tillbaka, tittade i lä och tittade i lovart, hjälpte till, där
det inte behöfdes, och ropade »halloj» och »ta i», när de
andra arbetade.
Men framme under storseglet strax bredvid skepparen
själf stod tullvaktmästaren bred i ryggen, händerna i fickorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
