Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deli till och med ligga ute där öfver natten. Men mot hösten
är det alt godt att vara två. Då kastar stormen vågorna
alldeles lergula upp mot den långgrunda stranden. Det fins
éj en fläck utom hus, där man är skyddad lor blåsten, och
en natt behöfver man aldrig tillbringa därute. Ty man
seglar ut på en timme och lika fort tillbaka igen.
Lars hade rest för två dagar sedan med god vind och
lugnt haf, och nu satt hustrun och väntade på honom. Den
som är van att vänta, oroar sig e;j i onödan. Men stormen
hade nu varat ett dygn. Den hade redan börjat mojna af,
och ännu hade ingen Lars kommit tillbaka.
Hustrun gick ifrån spiseln, där hon nyss gjort upp
eld. gick fram till fönstret, torkade af rutan och såg ut. Hafvet
låg framför henne svart och grått med hvita kammar och
en lysande grön skiftning. Det häfde sig i lugna, starka
dyningar. Längst bort skönjdes en blå rand, och in i stugan
hörde hon de egendomliga smällarna af vågorna, som stötte
mot stranden.
Två karlar kommo långsamt uppför gångstigen från
sjön. Ingen af dem var Lars. Hon bemannade sig och
gick ut på trappan till barnen, just som karlarna kommo
fram till grinden. Hon såg på dem och förstod alt, men
kunde ej få fram frågan.
»Hvar är Lars»? sade hon till sist.
»Han är borta», svarade den ene efter en stund. »Vi
såg’ båten drifva omvänd en mil till sjös.»
Hustrun satte sig på trappan. Hon grät ej högt, men
hon krökte sig under slaget.
Barnen sprungo till, en på livar sida, men bon märkte
dem ej. Karlarna stodo tysta och sågo p.i scenen framför
dem. Ingen talade. Man hörde blott hafvets tunga dyningar,
som långsamt gräfde sig in i sanden.
Slutligen gjorde den ene af karlarna en rörelse för att
gå Deri andre såg sig om som i ovisshet. Så gick ban
fram, lade handen på kvinnans skuldra och sade: »Det var
en bra karl. Gud fröjde honom.»
Hon satt alldeles stilla. »Det var ban», mumlade hon,
»det var han.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
