Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 144 —
På fredagen fick Ingrid veta, att han hade kommit, ocli
hon tyckte hela dagen, att det var underligt att alt var som
vanligt.
På aftonen gick hon ner åt ängen, som går fram mot
fyren till, den gröna fläcken på Olands stora öde alfvar. Där
hade de mötts förr, när hon var en sjutton års flicka och
aldrig varit ute i verlden. Nu hade hon varit i tjänst i två
år och tyckte, att hon kände lifvet.
Det var skymning och kallt. Grönskan var mörk, med
gult och rödt mellan bladen. Ekarna stodo ännu gröna, men
björkarna hade börjat fälla. En lätt dimma steg opp öfver
kärren, ocb full tystnad rådde Som en sista pust af lif
gick genom skogen, och långt borta hördes hafvet som ett
oredigt sorl. Det var en kväll i September med klara stjärnor.
Hon satte sig på den gamla bänken mellan två träd
ocb väntade. Om en stund kom han verkligen. När ingen
på gården visste hvar hon var, hade ban gått hit.
Nils hade lagt ut, såg starkare ut, hyn var mörkare,
och skägget hade växt. Han satte sig på bänken och drog
Ingrid till sig. Hon stödde sig mot lians bröst, ocb de
talade om alt, som händt under dessa åren, Om Ingrids far,
som hade dött, om hans far, som ännu bodde i den gråa
stugan ned åt sjön till, 0111 hur fisket gick för gubben ocb
om gamla tider.
Men skymningen föll alt mera, ocb orden dogo.
Ingrid kände, hur hennes puls gick fortare. Hon nästan
kväfdes under hans famntag, men bon tänkte intet, fruktade
intet. Hon var blott lycklig.
Så lade Nils sin liand på hennes kind: »Vill du tro
mig, Ingrid? Till Julen kan jag gifta mig.»
Hon kysste honom till svar, och så kom det tyst,
staccato: »Det gör ingen ting.»
»Hvad menar du?» stammade hon och ville resa sig.
Han drog henne ned igen: »Säg icke, att du icke förstår.»
Men Ingrid reste sig. »Jag får lof att gå hem,» sade bon.
Nils Gustaf följde, med armen om hennes lif. Så gingo
de fram till den lilla hvita byggnaden, där Ingrids
husbondfolk bodde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
