Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 165 —
henne, det kunde hon inte veta, ocli det frågade hon heller
aldrig om. Till det allra mesta hade hon glömt honom.
Men när de skulle skiljas, sved det i dem båda, och
det kändes, som om ingenting på jorden kunde blifva som
förr.
En vacker dag hade Olsons far kommit öfver till
hennes föräldrar och friat för sin son, som skulle ha gården
efter honom, när han en gång var död. Till dess skulle
sonen bo gift hemma och sköta om gården. Det var
gudskelof god plats, och gubben Olson själf började känna sig
gammal.
Mellan de båda kontrahenternas föräldrar hade detta
länge varit en afgjord sak. Men när nu frieriet på allvar
framstäldes för Ingrid, då måste sanningen fram. Hon tog
mod till sig och talade vid modern, grät och bad, men det
hjälpte inte. Modern svarade henne, att hon inte förstod
sitt eget bästa, hvilket hennes föräldrar, som lefvat mycket
längre, förstodo vida bättre. Inte var det värdt att gifta sig
med den där, som inte hade något. Bara hon blefve gift
med Olson, och finge en gård att sköta om, så skulle hon
nog glömma den andre. Och så talade modern om, att när
hon var ung, hade hon också haft ett sådant där tycke för
en pojke, som tjänat i granngården, men hon var glad, att
hon lydt sina föräldrar, för sen hade lian slagit sig på att
supa bränvin, gift var han också sedan Here år tillbaka, och
hon hade själf varit i hans stuga och sett, hur de hade det.
Och med hans hustru ville hon då rakt inte byta.
Men dottern hade ej velat gifva med sig. Ilon sade,
att det kan gå öfver för en, men det är inte sagdt, att det
är lika så för en annan. Hon förklarade rent ut, att hon
ville aldrig gifta sig med Olson. Det skulle aldrig ske. Förr
ville hon gå i sjön. Hon grät och talade för sig och ville
ej höra på modern.
Men då kom fadern till och sade henne, att om bon
tredskades, kunde hon gå, hvart hon ville, med sin juvel till
fästman. Men till fadern var det inte värdt, att hon kom.
Inte en skilling skulle hon få hos honom, och då fick bon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
