- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
176

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Plötsligt spratt han till vid att Emma sade:

»Se dit nu i kärret. Se bara.»

Hennes röst lät på en gång drömmande och skämtsam.

»Hvad är det?»

»Jo, där ser jag min fästman.»

»Hur ser han ut då?»

Han gjorde lös sin hand och biel alldeles blek.

Hon skrattade.

»A, som en af de andra albuskarna.»

Då tog han henne i armen, så hårdt, att hon blef rädd.

»Hvad menar du?»

Hon såg förskrämd på honom, men drog sig icke undan.

»Jag menar ingenting alls. Hvad skulle jag mena?

»Men om jag nu säger dig, att jag håller af dig?»

»A, Knut.»

Hon var så vacker, när hon sade detta, att han velat
kyssa henne, utan att fråga om lof, och det var en ton i
hennes röst, som ban tyckte gaf eko i honom själf.

Hela hans kropp darrade, och ban frågade om en stund:

»Nå, hvad svarar du?»

Hon såg bort, men det låg en mjuk färg öfver bela
hennes ansigte, som Knut aldrig hade sett förr.

»Inte än. Inte nu, Knut, Inte nu.»

Han blef häftigare.

»Säg inte, att du inte bar vetat det. Du kan inte
annat än ha märkt det.»

»Ja. Ja. Men jag kan inte svara.. Det kom så tvärt.
Om ett par dar. Låt mig tänka på det. Jag vet inte, om
jag tycker om dig, så som jag ville.»

De hade vändt om och gingo åt byn till.

Knut kände sig lugn. Hvarje tanke på hans barn
hade försvunnit. Han var så viss på sin lycka, att ban
tyckte sig kunna hoppa öfver det förflutna som ingenting.
Han sköt undan hvarje tanke därpå. Inte var det vardt
att komma med detta nu, innan hon ens gifvit ett svar.
Och hand i hand kommo de förbi kyrkogårdsmuren igen,
upp på stora landsvägen och fram till den stora, svarta
porten, som, ledde in till Olsons gård. Omkring dem föll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free