Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 185 —
skulle komma att älska, och med en känsla af stolthet hade
hon öfvertygat sig om, att han hos mostern aldrig älskat
mer än det, hvari hon själf liknade mostern. När han sedan
mötte henne själf, då var hon den enda, ocli för honom
hade aldrig någon annan kvinna existerat. Hans kärlek var
som en i åratal hopad skatt, hvilken han skänkt åt henne,
och hon var lycklig däröfver.
iMen nu. Nej. Hon kunde icke se honom igen. Den
bild af lycka, hon under åratal drömt i hop, när hon under
de milda sommaraftnarna såg ut öfver den färgrikt skiftande
enformiga slätten med hveteåkrar och torr alfvar, med
sammankrympta buskar och ljung, med de höga väderkvarnarna,
som stodo i rad, och ut öfver hafvet, som fritt och blått
vältade utanför, eller när hon en vinterkväll satt ensam och
såg in i spiselelden, emedan hon hörde snöstormen gnissla
i skorstenen — den bilden satt så fast i hennes själ, att hon
ej kunde taga emot lyckan på annat sätt. Aldrig skulle hon
tro på någon annan lycka. Aldrig. Utan den kunde hon
vara, men skulle hon ega den, ville hon ega den fullt.
Hon kunde icke älska Knut efter detta. Hon tänkte
igenom det med en pinsam noggrannhet, som stack i
bröstet. Det skulle komma dagar och år, och hon skulle sörja
sig till döds. Men hon kunde icke svara honom annat, än
hvad hon redan sagt.
Hon gick in till sig och lade sig mekaniskt till sängs
med brefvet under hufvudkudden. Hon låg i en
vindskammare, och den ena af tjänsteflickorna, som om natten delade
hennes rum, sof redan med jämna, hörbara andetag. Emma
kunde icke sofva Hon vred sig otåligt i bädden och en
kallsvett betäckte alla hennes lemmar. Ilon steg upp och
gick på de bara fötterna fram och tillbaka i rummet, till (less
att bon frös i bela kroppen. Då svepte hon en sjal omkring
sig, tog ett ljus i handen och smög sakta utför trapporna.
Det låg ingen i stugan. Hon tog ned nyckeln, som
låg ofvanför dörrpanelen, vred sakta om låset och steg in.
Därpå tog hon ut ett brefpapper, lade det på bordet och
skref:
Gernandts Folkbibliotek. II. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
