Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 218
och båten, och en sådan färd hade l’er Gustaf aldrig varit
med om. Fisken var alldeles vettskrämd, och den bar iväg
rätt bort emot bryggan, vid hemmets strand, ocli när den
kom dit, så satte den af in i sjöboden, där den blef liggande
och slog med stjärten och vältrade sig, för att den ej kunde
komma ut igen. Och bela vägen måste Per Gustaf följa
med, röd i ansigtet som en tupp och utom sig af fasa. Och
det förargligaste af alltihop var, att så länge ban var inom
hörhåll, så förföljdes han af de andras skrattsalfvor. Ty Lars
skrattade, och den andre drängen, Olle, skrattade med. Och
Söderberg skrattade, och den lilla hjulbenta Anders skrattade,
och Fra Oman skrattade, och unga fröken skrattade, så hon
skrek. Och alla de andra karlarna, som kommit ut, skrattade
också. Och det var inte underligt. Ty när det bar af med
I’er Gustaf så där fort, då sågo de till sist inte annat än
vattnet, som forsade omkring stafven, och båtskrofvet, som
stod opp med aktern, och Per Gustafs röda ylletröja, som
stod som ett rödt streck tvärs öfver sjön.
Inne i sjöboden blef emellertid hvalens unge dödad,
och ute på sandgrundet blödde den stora springhvalen till döds.
Den var förfärligt sargad, blod strömmade af dess nos och
utför dess sidor, och det blänkande, gråa skinnet hängde i
trasor, mellan hvilka blodet rann.
Från hafvet hade hvalen kommit, och inne mellan de
trånga skären blef hon och hennes unge hetsad till döds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
