Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 224 —
»Det orkar du aldrig», sade hon skrattande.
»Orkar jag inte? Det var väl fan. Kom ska’ du
få se.»
Han böjde sig ned ocb grep henne om lifvet för att
lyfta upp henne.
»Kom bara! Hvad i Jössu namn, tror du inte jag kan
bära dig, som är så lätt. En half fjärdingsväg.»
Flickan såg sig omkring för att se, om någon gaf akt
på dem. Solen hade nyss gått opp, dimman dref som hastiga
moln mellan träden, och bela dalen var tyst och öde. Nej,
det var ingen, som såg dem.
Då lade hon hastigt båda armarna om hans hals och
lät honom lyfta upp sig.
»Gud hvad jag tycker om dig», sade bon, i det hon
säkert lutade sig emot honom.
Långsamt och försigtigt bar han henne vägen framåt,
lät henne själf stiga öfver stättan, där rågåkern slutade, lyfte
upp henne igen, och gick sedan vidare på den smala stigen
fram öfver bärgen.
Men gumman Erikson hade genom fönstret sett, hur
de begåfvo sig af. Hon sade ingenting åt någon, men hon
skakade på hufvudet och tänkte för sig själf:
»Det slutas aldrig väl. Kalle har ju inte mer, än ban
knappt kan lefva själf.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
