Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tack ska’ du ha, bror», sade min nye vän, i det lian
tog upp näsduken och torkade sina läppar. »Tack ska’ du
ha, det är förbanna mig den första människa, jag har druckit
brorskål med i Köln, fast jag nu har bott. här i elfva år.
-Ja, så har det gått med mig här i verlden, ser du. Men det
ska’ jag säga dig, att jag har aldrig glömt min kärlek till
det, som är stort och skönt. Och om jag nu har hållit på
med det här i så många år, så har det bara varit, för att
jag en gång inte skulle behöfva tänka på utkomsten längre,
utan kunna slå mig i ro och lefva för allt, som jag har
längtat efter i hela mitt lif. För om jag inte kan göra
något själf som konstnär, så kan jag åtminstone njuta af allt,
hvad andra människor gjort, som är mycket förmer än jag,
det vet jag nog. Men mitt hjärta är lika varmt nu, som det
var, när jag stod på stranden och grät, för att jag inte kunde
få följa med studenterna, när de foro bort för att sjunga
i Paris. Och jag vill bosätta mig i Sverige, för jag trifs inte
lnir i Köln! Jag kommer ihåg, hvad min direktör vid Södra
teatern, salig gubben, som gick och hängde sig, sa’ åt mig,
da’n innan han gick till en bättre värld: ’Pelle Ekström,’ sa’
ban, ’du blir ta mig fan ingen konstnär, men konsten kan
du ändå aldrig glömma,’ sa’ ban. ’För den som har luktat
på ramplamporna, han är fast för lifvet.’ Och det hade ban
rätt i, fast han aldrig kunde veta, hur sant jag skulle tycka
att det var här i Köln, där jag bara längtar till gamla
Stockholm och Dramatiskan och Södra.»
Därmed satte ban sig upp i soffan, och såg på klockan.
Han hade åter fått samma besynnerliga veka uttryck i sitt
jovialiska ansigte, som jag förut iakttagit.
»Min själ är hon inte åtta.»
Han sprang fram till dörren och ropade ut i
skänkrummet :
»Gustaf. Ta’ mig fan sitter inte den lymmeln och
sofver.»
Och som en katt slank ban ut genom dörr’11, och jag
hörde från det yttre rummet ett par smällande ljud, som
hade en förvånande likhet med örfilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
