Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 268 —
och väderkvarnen täflade om att i fult och vackert väder
komma nära skyn, och ända ned till hamnen, där stugorna
knutit sig om hvarandra i ett outsägligt virrvarr, hvarur
lukten steg från den torkade fisken, ocli där barfota barnungar
sprungo omkring bland kattor och höns. Solen lyste på
kyrkans spets, dess låga svarta tak och dess rödstrukna sida.
Den lyste på de små gröna träden, hvilka krupit ihop som
buskar i torkan bakom kyrkogårdens förfallna mur. Den
brände på de spräckliga kattorna och på de barfota ungarna.
Ja, den glödde i fjädrarna på de röda och gula tupparna
som klefvo omkring i blåsten och reste sina röda kammar,
hvilka lyste som paschafezer på deras kråmande nackar.
Men lifligast brann solen på en liten grupp af kvinnor
som högst uppe på en klint krupit samman för blåsten mot
en gul vägg. De stodo hopträngda i flock, och blåsten hven
i det glittrande solskenet kring deras höfter och hår. Den
kom kjolarne att fladdra högt upp kring deras knän och slet
undan hufvuddukarna, så att håret yrde kring deras tinningar.
Ty det blåste en rasande västan, samma västan, som
blåst under dagar och nätter, när solen gått ned i rödt och
stigit upp i rödt på en molnfri himmel. Vinden hade
börjat som frisk blåst med små lätta hvita kammar på vågorna
Men under dagar och nätter hade den växt sig stark, tills
den bröt fram som storm öfver hafvet, tjöt kring knutarna
i de ljusa sommarnätterna och höll kvinnorna vakna.
Och när den nu hven kring flocken af kvinnor, som
krupit ihop ute på klinten, där solen brann mot den ljusa
väggen, var den så stark, att det var med möda, som de
gamla kvinnorna förmådde hålla sig upprätta, och barnen
kröpo samman vid de storas knän och höllo sig fast i deras
kjolar, medan hafvets och stormens dån i den glittrande
julisolen slukade hvarje annat ljud och täppte munnarna till på
dem, som ville tala,
Ty kvinnorna, som stodo där uppe på klinten, de ville
alla tala. Deras hjärtan voro fulla af den ångest, vid
hvilken ingen kan vänja sig, om lifvet är aldrig så långt, och
vanan aldrig så stark. Deras blod flyter lifligare än andra
kvinnors af deras klass, och deras hjärtan ropa varmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
