Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 318 —
bådtom. Ilon skulle gå ett ärende till handelsboden åt mor,
som låg hemma och väntade. Troligen var hon lika otålig,
ledsen och vild öfver att hon inte kunde stanna, som Nils
öfver att hon inte gjorde det. Det var underligt nog, att
hon inte sade detta, som hade varit det enklaste och det
mest naturliga. Men faktum är, att bon icke gjorde det.
I stället måtte hon lia sagt något belt annat, ocli alldeles
säkert är, att hon sade något belt annat, än hvad hon
egentligen menade. Ty Nils blef med ens alldeles blek. Han
nödgade henne icke längre. Han steg baklänges och såg på
henne, hans blick blef kall och hans mun hopknipen. Inom
sig var Nils i detta ögonblick så vek, att han kunnat kasta
sig på marken och gråta som en pojke. Men han ville inte
låta Märta ana denna känsla för något pris, och därför höll
han sig tapper och bara såg på flickan, som stod framför
honom och blef häftigare och häftigare, ju längre hon talade.
Och ju längre Nils såg, desto mera hårdnade ban. Det var,
som om ban plötsligt blifvit klarsynt gent emot något ondt,
hvars tillvaro han förut inte anat. Han kände sig kall och
tyckte, att som flickan stod där, var hon honom främmande,
och han kom på något underligt sätt att tänka på, hur hon
föregående afton låtit honom vänta. Detta ökade agget, som
sjöd inom honom, och när Märta såg emot sig ett
ansiksut-tryck, hvilket troget afspeglade alla de hatfulla känslor, som
Nils erfor, då bröt hon ut i en ny ström, och sade honom
alla onda ord, hon visste. Nils stod och såg på henne, och
ban svarade henne icke en enda gång. När hon afbröt sig
för att hemta andan, spottade han.
»Gå du åt helvete» svor han.
Hvad Märta svarade, hörde ban icke, såg bara, hur lion
vände sig om och försvann utför branten på vägen till
handelsboden. Nils fortsatte också sin väg, utan att se sig tillbaka,
och hans tankar voro skarpa och klara, Han tyckte, det blef
kallt inom honom, och att lian med ens blef förunderligt
klart seende och klok. Det kom öfver honom en smärta,
sådan ban aldrig känt, men smärtan låg inte, efter hvad ban
trodde, däruti, att han förlorat Märta, utan däruti att ban
varit dum och låtit draga sig vid näsan af en flickslinka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
