Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 333 —
skrattat, så att det hördes lång väg, och så hade han sagt,
att det skulle roa honom att se den käringen den dag gubben
gått till botten. Detta hade Bommen sagt, och det stod han
för. Att det riktigt och ordentligt blifvit framburet till dem
det gällde, därpå hade ban under årens lopp haft talrika
bevis, och nu förstod lian, att han skulle få tack för sist.
Därför lät han käringen skrika och stod själf bara och
såg arg ut, och när hon hämtade andan, anmärkte han:
»Tror du, du ska’ få någon förtjänst på det där, så
lurar du dig allt.»
Emellertid var det onekligt, att Fylax hade bitit pojken
i handen, och Bommen käude sig i själfva verket en smula
orolig. Men han såg snart, att det icke var något farligt.
Det hela var en rispa med en svullnad omkring, ocli så
mycket gick Bommen genast in på, för att inte visa sig
omedgörlig, att han gick in och tog en sax och klippte en
tapp ull af hunden, som gumman tog och lade i såret. Ty
det veta alla, att om man blir biten af en hund, så kan det
inte botas med mindre man lägger hundhår i såret af samma
hund, som vållat skadan. Om detta sätt att söka bot genom
sina följder ökat rädslan för hundbett, skulle ju detta i själfva
verket vara rätt förklarligt.
Under det käringen pysslade med detta, uppstod
emellertid en stunds paus i ovettet, och Bommen började redan
tro, att ovädret skulle gå öfver. Men när han såg upp, fick
han se gubben komma klifvande uppför klinten, och så
förstod Fille Bom, att det skulle börja igen. Så skedde också,
och det blef ett skällande, som aldrig ville ta’ slut. Gamla
svagheter letades fram, och nya framtogos med den största
behändighet. Bommen kallade svarte Jakob -— hvilket i och
för sig var ett vedernamn, ehuru det fått brukets helgd —
för sin egen käringdjäfvuls käring, och Jakobs äkta hälft
skällde Bommen för ett gammalt as. Om en stund blef det
godt om åhörare, och i allas närvaro kräfdes hundens lif
som blodshämnd och försoningsoffer.
Orsaken till denna besynnerliga fordran låg däri, att om
en hund biter en människa och något år därefter blir sjuk,
så öfverilyttas samma sjukdom på den människa, som blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
