Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 335 —
gudstjänsten skulle ha varit en evig skam för hela ön. Fille
Bom vände sig om och gick in till sig, nöjande sig med att
genom en talande gest, som stod i samband med hans
bakdel, uttrycka sitt djupa förakt för svarte Jakob, hans käring,
deras ungar och allt. hvad dem tillhörde. Och det
förfördelade paret gick sin väg, i det de uttalade förbannelser öfver
Fille Bom och bela hans hus samt ledde mellan sig pojken,
hvilken alldeles glömt den lilla svedan efter bettet för nöjet
att åhöra de fula ord, som ekat öfver klipporna.
Men Fille Bom tog sin kära hund med sig och gick
längst bort på den öde stranden, dit han visste, att ingen
människa kom. Och sedan han setat där och svurit ett par
timmar och den första hettan lagt sig, så fattade ban sitt
beslut, och ban sneglade på Fylax, som om han varit rädd,
att hunden kunnat förstå, hvad husbonden tänkte.
Bommen fattade detta beslut, inte därför att han var
rädd, och inte därför att han frågade efter hvarken svarte
Jakob, hans käring eller deras unge. Men högmodet steg
inom honom, och han ville inte, att en så’n ärans käring
skulle ha något att säga om Fille Bom. På söndagen fick
sådant, hvarpå Fille Bom nu grubblade, inte göras. Men
när morgonen grydde öfver den nya arbetsveckan och västan
började draga i dagbräckningen, då satt Fille Bom i sin båt
och seglade långt ut på fjärden. Fylax hade han med sig
i båten, ban såg bister ut, där han satt. vid rodret, och hans
godmodiga ansikte var mörkt. Kommen så långt bort, att
stugorna började flyta samman med klippan, böjde han sig
ned och band en stor sten om halsen på hunden. Fylax
gnällde och slickade husbondens bruna hand, och gamle
Bommen svor mellan tänderna och klappade hunden sakta på
hufvudet. Så vände ban bort ansiktet, lyfte hunden öfver relingen
och lät stenen gå. Den sjönk utan ett ljud till botten, och Fille
Bom satt för första gången på många år ensam i båten.
Först flere dagar senare kom gamle Bommen hem.
När han då kom, var han full, och hustrun vågade icke
fråga honom, hvar ban hade varit.
Så hängde det ihop, att Bommen inte kom i kyrkan,
ocii att mor Beda ingenting kunde få veta. Historien om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
