Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 338 —
tak satt en sötare och svängde sin svarta mössa mot den blå
himmelen.
På fartygens däck var det stilla och tyst. En och annan
af kvinnorna försvann utför trappan till ruffen för att säga
något, som icke var ämnadt för andras öron. En och annan
stod ensam och sàg redan på förhand ut öfver de dansande
vågorna, som kände hon redan nu en försmak af de långa
väntans nätter, hvilka skulle komma. Men de allra flesta
sågo lyckliga och lugna ut, som hade de gått till fest.
Minnet af den sista lyckliga färden låg dem i tankarna med
goda löften för den kommande, och de, som icke kunde
kväfva ängslans röst i sitt inre, kväfde åtminstone yttringarna
däraf. Ty ingen man tyckte om, att hans hustru visade för
de andra, att känslan mellan gamla människor kunde vara
lefvande som mellan unga och nygifta. Det är kanske blyghet,
kanske känslan af det passande, kanske en blandning af allt
detta. Nog af — känslorna gifva sig icke luft, och öfver
bela afskedet ligger blott en stämning af varm trygghet,
bindande de resande och de hemmavarande samman med
styrkan af ett trohetslöfte.
Ty något af »jag litar på dig, jag väntar på dig, jag
tänker på dig, jag arbetar för dig och de våra» — något af
allt detta ligger i dessa afsked, när mödrar, hustrur, fästmör
och systrar plötsligt, när båtarna hunnit nästan midtför fyren,
samlas för att gifva söner, män, fästmän och bröder ett sista
handslag. Det sker vid det sista skäret, utanför hvilket
vågorna gå höga och det öppna hafvet tager vid. Där tages
afskedet. Det är kort, och det blir ingenting mer än ett
handslag och adjö. En stund efter sitta alla på sina platser
i de små båtarna. Lägg af, ljuder det från den stora båtens
däck, och i samma nu glider den stora båten ensam fram,
lämnande efter sig en fåra af bublande skum, bredvid hvilken
de små båtarna gunga. Hvad de se små ut, dessa roddbåtar,
som äro fyllda med kvinnor och barn! Som små prickar se
de ut mot den stora vattenytan. Och hvad de försvinna
hastigt, de stora båtarna, hvilka bära männen ut mot det
okända, som väntar dem. Det dröjer inte länge, innan deras
ansikten grumlas bort genom afståndet, som växer, och deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
