Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 341 —
stufvade i rummen, sängkläderna i kojerna hafva piskats och
vädrats. Lastrummet är spoladt efter den sista lasten med
fisk. Allt är redo för resan och vinden gynnsam. Hvarför
lyfter den icke ankar? Hvarför gör den sig icke redo att
följa kamraterna på den gamla vägen mot Norges kust, den
välkända vägen, som generationer hittat utan sjökort och utan
kompass, med böljorna, solen och den sista landkänningen som
vägvisare?
Det är bara en sak, som hindrar, och det är en kvinna,
som ligger i barnsnöd. Det är Ingels hustru, hvilken när
båtarne kommo hem, också liksom Anna gick i väntande
dagar. Men Ingel kan icke lämna sin hustru. Han går och
drifver kring knutarna och väntar på, att allt snart må vara
öfver, så att han omsider kan fara med lugn. Hvad som
binder honom, har han berättat för kamraterna, och de finna
det hela naturligt. Ty ingen kan lämna sin hustru ensam i
barnsbörd, och ingen kan arbeta, när orofyllda tankar tvärs
öfver ett stormigt haf söka vägen mot land. Detta veta alla,
och därför gå alla sysslolösa, fastän vinden blåser gynnande
från land och vänta på, att kamraten med lättare hjärta skall
kunna lämna sin hustru. Denna gång är det icke ens någon,
som opponerar sig. Alla känna, att det är rätt och billigt.
Alla veta, att hvad man gör för en annan i dag, har man
rätt att kräfva för egen del i morgon, och kamratkänslan är
här stark som ett blodsband. Kanske kommer denna öppna
känsla för andras väl däraf, att dessa män ickc taga sitt
bröd ur jorden, där människorna trängas och kifvas och där
gränserna äro utstakade för hvad som är mitt och ditt, utan
ur det stora, vida hafvet, där alla hafva lika rätt, ocli där
plats finnes för kraftiga armar och ärligt mod.
Men så kom en morgon slutet på väntan, och Ingel
kom nöjd och fadersstolt tillbaka bland kamraterna och
underrättade dem, att nu fanns det intet hinder längre. Och så
lyfte Delphin ankar och gick till hafs. Två små båtar hängde
efter på släp, och därmed voro storbåtarna borta och
sommarens hvardagslif skulle åter börja på skäret.
Märta hade icke talat med Nils, allt sedan den lilla
scen, hvilken passerade dem emellan på dansplatsen. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
