Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fille Bom hvisslade.
»Nej, men sälja potatis vill du», sade han.
Bonden blef för ett ögonblick lugnare. Tanken pä
förtjänsten dök mekaniskt upp i hans hjärna. Och försiktigt
pröfvande yttrade han:
»Vill han köpa då?»
Detta var just, hvad Fille Bom väntat sig, och därför
svarade ban med stor säkerhet:
».Jag äter aldrig potatis.»
Bonden skvatt till. Något sådant som att folk inte åt
potatis ingick inte i hans erfarenhet. Han trodde det inte
heller. Men för att något säga frågade ban Bommen, hvad
ban var för en karl, som var så fin af sig.
»Jag!» svarade Bommen med oomkullrunkligt lugn.
».Jag är taktäckare.»
Bonden spärrade opp ögonen och betraktade den
kraftige gubben, som hade sydväst på nacken, sjöstüflar på
fötterna och stickad ulltröja på kroppen och stod och sa’, att
han var taktäckare.
»Atminstingen var jag det i går», fortfor Bommen.
»Ser du det där huset?»
Han pekade uppåt en backe på det tvåvåningshus, där
han dagen förut utfört sin bragd, och hvilket näst
prästgården var det finaste, som fanns på hela ön.
Därefter slog Fille Bom upp sin språklåda, och det kan
nog hända, att ban skröt. Han blandade dikt med sanning,
och han svor på, att ban kom ut för taket i sådan fart, att
ban hoppade jämfota öfver staketet och inte stannade förrän
nere vid sjön. Därefter gick fantasin öfver till aftonens
dryckeslag, och att berätta, att det var han, Fille Bom, som
bjöd och bela ön, som var bjuden på kalas, det ansåg Fille
Bom vara en enkel skyldighet mot sig själf. Därefter
öfvergick ban till åtskilliga andra detaljer om sig själf, sin person
och sina förhållanden. Och till sist uppmanade Fille Bom
landtmannen att gå omkring i stugorna och höra efter, om
inte hvart ord han sagt var dagsens lefvande sanning.
För en dylik expedition liade landtmannen emellertid
ingen lust. Han blef bara allt mera misstänksam, och när Fille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
