Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaf icke ett ljud från sig, ångesten slumrade på botten af
hennes själ, och Märta gick som i sömnen, och om hon
dunkelt och på afstånd förnam bullret af en olycka, som
närmade sig, så var hon icke medveten därom. Märta hade nog
med sitt eget, och hennes unga natur gjorde uppror mot
att mottaga mera af sorg än detta enda, som fyllde henne belt.
Utan alt säga något skäl eller ändamålet med sin
vandring gick Märta den aftonen tidigt ut. Men när hon lämnat
byggningarna bakom sig och kom ut bland klipporna, vände
hon sig ett ögonblick om och betänkte sig. Hon såg ön
liksom öfversållad med prickar af ljus ur de små fönstren,
innanför hvilka elden brann i spiseln eller lampan på
bordet, och för första gången föll det henne in, hur ensam och
öfvergifven hon kände sig, och bur underligt allt, som händt
henne egentligen var. Det var icke längre hon själf, som
handlade. Det var något, hvilket kom utifrån och liksom
sköt henne framåt, lika godt hvart det bar, och som i
ängslan att möta honom, hvilken dock var den ende, hon nu
kunde eller ville träffa, slog hon in på en annan väg och
kom ned till en del af stranden, hvilken låg ännu mera borta
och fördold, skyld nedanför en brant sluttning, utför hvilken
man måste hasa sig ned för att komma fram.
Märta visste icke, hvarför hon gått, som hon gjort,
alldeles planlöst som om hon sökt efter att få vara ensam.
Ilon kom ihåg, att August väntade henne. Men hon fann
det naturligt, att han skulle vänta, och att hon skulle gå
ensam här och höra vattnet, som fräste och bubblade under
hennes fötter. Det blåste en skarp vestan, och Märta frös.
Men kölden gjorde henne godt, liksom det lindrade hennes
inre uppror att känna blåsten piska mot ansigtet.
Himlen var mulen, och det var så mörkt, att Märta
knappast kunde se, hvar hon satte sin fot på de kala
klipporna, och det fodrades en kustbos säkra öga för att
af de dimmiga klippkonturerna gissa sig till platsen och
vägen att komma därifrån. Mörkret var så tjockt att det
formligen svepte sig kring den ensamma flickan och detta
mörker fylldes med ljud. An var det vågen, som suckade,
eller bränningen, som sjöng. An var det blåsten, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
