Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 388 —
räddningsbåten, hvilken hafvet en stormnatt slet loss från
däcket, blifvit funnen och förd till deras ö. Nu ville de
heller ingenting säga därom för att ej oroa mera. Den
historia, som de berättade, var nämligen alls icke någon
förmildrad framställning af en ledsam sak. Den innehöll
tvärtom i hvartenda ord rena sanningen. Men just därför att
ingen nämnde något om båten, hvilken de mist, så trodde
de flesta, att männen på Delphin talade som de gjorde för
att ännu en tid skona de gamla, men att Nils ändå var död
och aldrig skulle komma tillbaka. De gamla förstodo detta
också, och de ville ingenting göra för att frampressa
sanningen. De kände välmeningen, hvilken låg i denna tystnad,
men den lättade icke deras sorg. Och med tunga hjärtan
vände de sig bort från de andra, bjödo farväl och gingo
ensamma hemåt.
Hvad de sågo gamla och krökta ut, där de gingo, hur
långsamt de nu för andra gången i samma tankar gingo
vägen fram, och hur fårade deras ansikten blifvit!
Mor Beda gick och tänkte på, hvad hon visste, ocli
hvad hon anade, och som de stego öfver tröskeln till deras
hem, där allt hvad de ägde nu var till ingen nytta, och där
ingen son skulle taga arf efter de gamla, när de gingo bort,
då kom bon att se på sin man, och ett drag af bitterhet
gled öfver hennes ansikte.
Olausson såg hennes blick och förstod, hvad bon menade.
I samma nu kände han detsamma som hustrun. Och så
naturligt, så utan all tanke på annat än hur naturligt det var, tog
ban upptäckten af den min, genom hvilken hustrun röjt sig,
att han bara sade:
»Ja ja, du har rätt. Det borde ha varit jag i stället
för pojken.»
Så satte han sig ned på trappan, från hvilken han
kunde se en flik af hafvet. Och medan han satt där, gled
förbi hans syn allt det af stort och smått, ljust och mörkt,
tungt och lätt, lyckligt ocli sorgmodigt, som plägar komma
i de ögonblick, då hjärtat blir öfverfullt, och människan icke
kan vara nöjd med bara sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
