Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 404 —
Men i trots af att han visste detta, gick dock Nils ensam
med sina tankar, och Märta visste, att hon icke hade rätt
att beklaga sig, om hans lynne var tungt. Därför hade de
båda vant sig vid tystnaden, under hvilken de blott talade
hvardagliga ord om de hvardagliga förhållanden, hvilka man
och hustru måste säga hvarandra, för att lifvet skall kunna
gå. Märta förstod alltid, hvad Nils tänkte, och Nils å sin
sida tyckte sig veta, hvad som försiggick inom Märta, Men
ban hade tagit ett så väldigt tag med lifvet och dess makter,
att ban liksom behöfde tid efteråt för att besinna sig. Han
hade handlat plötsligt och starkt, som hans hjärta bjöd, och
aldrig hade ban ångrat det. Aldrig skulle han velat göra
hvad han gjort om igen. Rakt fram som vägen legat för
honom hade ban gått, och han hade icke sett bakom sig
eller åt sidorna. Men nu när allt var öfver, och lifvet kom
åter i sina vanliga gängor, nu kom grubblet öfver Nils, och
nu satt ban ofta och tänkte om och om igen öfver allt, hvad
som hade skett, hvarför det hade skett, och hur obevekligt
han bränt sina skepp bakom sig. Han hade handlat så starkt,
att betänksamheten — skulle man kunna säga — liksom kom
efteråt.
Allt detta förstod Märta, ocli hon fruktade icke tystnaden
som kom, när de voro ensamma. Hon fruktade den icke,
men det hände dock, att den pinade henne. Ty hon skulle
velat öppna sitt innersta för Nils, dag för dag hade hon
mera och mera velat yppa, hur hennes hjärta flödade öfver
af lycka och tack, visa, hur han höjt henne upp till sig
genom en hängifvenhet utan gräns. Men hon kände på
samma gång, att ett ord, som kom för tidigt, kunde rifva
ned, hvad månader byggt upp, och därför fogade sig Märta
efter Nils’ tysta vilja och teg som han. Ty hans tystnad
band henne, som från honom, hvarje önskan till hvilken hon
kunde gissa sig eller som hon kunde ana.
Under vintern hände en sak, som afbröt enformigheten,
och det var, att August Sjöholm lämnade ön. Han hade sökt
förflyttning, hette det, ocli fått sin ansökan beviljad. Det
var ovanligt, att någon, som var född på Solskär, sökte sig
bort, och i början talades ett och annat 0111 denna sak. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
