Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när han undersökt honom, förklarade han, att han
inte kunde uträtta någonting med honom.
— Dä’ har allt blett inflammation. Ja’ kan bara ge
honom nå’t mot plågorna, sa’ han och gaf Johannes ett
pulver.
Se’n reste han och runkade på hufvudet.
Men pulvret hade en god verkan, och om en stund blef
Johannes så lugn, att han kunde ligga stilla långa
vändningar och prata med oss.
Framåt aftonen sa’ han, att han kände slutet vara nära
och började skaka, så att vi blefvo alldeles förfärade. Men
allra mest bestörta blefvo vi, då han tog till att tigga:
— I ska’ be’ Gu’ för mej, be’, be’, be’ allihop för min
själ, för det var jag, som lade båtshaken om stegbenet nere
vid marken och ryckte ner Olle i Byn, när socknastugan
brann!
— Åh Herre Gu’ hjälp honom! stånkade vi.
— Jag ville ha Greta, men när jag fått henne, kom
samvetet öfver mej, och hvar gång jag såg henne, kändes
min missgärning svårare. Och så gjorde jag henne olycklig
också. Inte rådde väl hon, inte hade hon bedt mig göra’t,
stackarn! Be’ för mej allihop! Tror I, att jag kan få
förlåtelse, så bryr ja’ mej inte om plågorna, om di blir aldrig
så svåra?
Vi voro så upprörda, att vi inte kunde tänka eller göra
nå’t, och Johannes började å nyo rulla sig i förtviflan i
sängen.
— Ska’ ja’ då bli fördömd? skrek han, så att vi blefvo
än mer mörkrädda.
Men då gick min gamla mor fram till honom och bad
honom titta på taflan, hvilken hängde öfver sängen och
som föreställde Frälsarens korsfästelse.
— Si på den där röfvaren, som vänder sej åt honom,
och kom ihåg hvilket löfte han fick! grät gumman. Det
var det enda hon kunde säga. Men det tycktes vara nog,
ty Johannes blef tvärt lugn och knäppte ihop sina händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
