Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spökelset i Fästampen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, ni begriper väl, att det var Valdenströms porträtt,
som hängde där inom glas och ram. Och innan vi visste
ordet af, dråsade Valdenström neder af sitt rum och
drabbade midt i skallen på Kalle, så att glasbitarne yrde utåt
stugugolfvet.
— Nu ä’ dä’ här! skrek flickan, och Kalle var nära
döden af skräck, och Johannes sa’:
— Dä’ ä’ den onde själf, som regerar här, efter inte
Valdenström får hänga i fred en gång!
Jag var mån tro inte sen att börja tugga på
hvitlöksbiten, som hustru min stoppat på mig, och det styrkte mig
så pass, att jag kunde slänga fram några ord om nyttan
och behofvet af en prästs eftersändande.
— Hva’ ska’ vi löna honom för, om inte för det att
han ska’ hålla församlingen fri från hin håle! lät jag.
Men jag hade knappt fått ordet ur mun, förrän jag
fick en skräll öfver hufvudet såsom af den likaste danska
skalle, man ska’ kunna önska sig, och en skarp glasbit
flängde bort en stump af nästippen på mig. Så jag såg
just grann ut en lång tid efteråt. Det var, när allt kom
omkring, ingen mer och ingen mindre än själfve Roseniusen,
som dök på mig. Han hade hängt på väggen öfver sängen,
vid hvilken jag satt, och nu var han i kras, stackars karl.
Det var inte mera igen af honom än några papperstrasor
och ramen, som hängde om min hals likt en klafve på
en stut.
I detsamma började det dunka i väggen och fräsa i
spisen. Flickan kastade sig om halsen på Johannes och
ropade:
— Fräls mej, Johannes lelle!
Och Gu’ vet om hon inte till och med kysste honom,
ty det lät nästan så. Men karlen var, han som vi, så
fördärfvad af skräck, att han hvarken hörde eller såg, utan
lät flickan hållas, ända tills Kalle hann sansa sig.
— Släpp honom, flecka, och va’ inte så etikätter mä’
manfolk i sådana här ögonblick! skrek Kalle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
