Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett famntag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Menedare? Hva’ i hundingen menar du med dä?
sporde Kalle. Och folket till att gapa och grina.
— Jo, dä’ ä’ just hva’ du ä’, och dä’ ä’ en ovanlig
syn att si en sådan här i sockna. Till och med di gamla
ha inte sett en så’n förr här på orten, så du kan visa dej
för pengar, äss du behöfde det! bjäbbade Anna Stina.
Kalle blef för en stund alldeles perplex och visste just
inte, antingen han skulle bli ilsk eller grina.
Men till sist gjorde han det senare och frågade:
— Hva’ i all sin da’ har ja’ då svurjet falskt på?
— Jo, du svor inte en utan tio gånger på, att vi skulle
gefta oss.
— Ja, gubevars, hvad ja’ det gjorde, och dä’ ska’ vi
väl också göra!
— Ska’ göra? Men nu är det ju allt utlyst för dej?
— Än se’n då? Ja’ sa’ visst att vi ska’ gefta oss,
och det ska’ vi ju göra, men hvar för sig lell, Anna Stina.
På annat vis mente jag inte, begriper du väl!
Det är onödigt att omtala, hur illa skamsen den stackars
tösen blef och hur vådligt de kringstående togo till att skratta
och flabba, alldeles som om de varit på en lekstuga i stället
för på en kyrkogård.
Men när den här paschasan kom ut i socknen, så
bidrog hon just inte att förskaffa Anna Stina något större
pojkatycke. Ty man älskar inte den, som folk grinar åt.
Så gick det år efter år, tiotal efter tiotal. Kärleken
brann inom henne och på giftermål tänkte hon, och hon
kunde inte begripa, hvad manfolket var af för slags
materia, efter det inte ville nappa. Ty jämt och ständigt
inbillade hon sig, att hon var föremål för dess längtan och
tillbedjan.
Så fort någon bara tittade åt henne, tänkte hon alltid:
— Siså för katten, nu vill den ha mej också!
En gång, när hon varit på potatisplockhjälpe, kom
hon hem till far sin om kvällen och sa’:
— Te våren flöttar ja’, så möcke kan ja’ säga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
