Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rådmans lif på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedigaste och saktmodigaste hästen i länet. Han hade till
sist funnit honom. Det var en gammal afskedad
artillerihäst, som icke fruktade, bäfvade eller skyggade för
någonting i världen. Om den hästen hade kommit in på hotellet
i sta’n strax före stängningsdags, då alla ä’ fulla och hålla
tal till hvarandra på en gång, så skulle till och med det
oväsendet inte bekommit honom ett dugg.
Men han hade ändå en ovana, den gamla kampen. Så
fort han kom till den minsta backsluttning, stannade han
och det var stört omöjligt att få honom att gå, förrän någon
satte sig upp på ryggen på’n. Han ville icke draga hårdt
utan att ridas samtidigt. Det var en vana från hans
tjänstetid, hvilken han blef trogen in i döden.
När han fördenskull stannade, måste rådmanskan krångla
sig fram och bestiga honom, ty hon var något vigare än
gubben. Så fort han bara kände rådmanskans tyngd öfver
sin rygg, gick den gamla hästen med gravitetiska steg och
klippte stolt med öronen.
Men man kan nog tänka sig hur den skjutsen såg ut.
Hvem hundingen som helst skulle naturligtvis bli
förskrämd, om han finge se en gammal gumma i ett
rysansvärdt hattskrälle komma emot sig, sittande grense öfver
en häst, som tillika drog en rådman efter sig uti en schäs
från fjortonhundratalet.
Att flerfaldiga människor i början, och innan man fått
reda på sammanhanget, blefvo förskrämda och sjuknade vid
åsynen af ett sådant skådespel må inte förvåna.
Därför voro vi gramse på rådmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
