Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skälleboiternas tjufvajakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och på samma sätt tänkte visst prosten också, ty han
blef bra mörk i synen, när han fick se honom komma
löpande på detta föga ärevördiga sätt.
Den stackars adjunkten var nära döden, när han kom
fram.
— Det är en skock vansinniga, som togo sig till att
jaga mig, när jag letade svamp i skogendärnppe! stammade
han och föll ner på verandan.
Men ni skulle ha sett, hur snopna Skälleboiterna ble’,
när de kommo under fund med, att de jagat sin egen
själasörjare på det viset.
De bara gapade och stodo såsom förstenade.
— Hå kors! Och vi som trodde, att han var en
tjufvarackare, för vi ha mist möen ägendom på en tid. Kära,
ursäkta oss! bönföllo de.
Men prosten han drabbade minsann på dem, och hva’
han sade kan icke den dålige minnas. Men ord och inga
visor var det.
Våra fruntimmer stucko psalmböckerna innanför sina
lifstycken och ha säkert aldrig haft så roligt eller så godt
i hela sitt lif, som när de nu stodo där och hörde på hur
prosten läxade upp och gnodde till de skenheliga
byamännen från Skällebo. — Om man rätt hade hällt sur lut öfver
dessa, kunde de inte sett snopnare ut, när de till sist lagade
sig i väg på hemhållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
