Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glädjekransar och sorgedok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt höllo på att rent af sprängas utaf lust, där de flaxade
i solljuset mellan gröna grenar, bäcken pustade och hoppade
som en stolle mellan stränderna och retades och gnabbades
med de gamla, saktmodiga stenarne, som stodo i vattnet och
sågo trygga och dumma ut som en skock
kyrkorådsledamöter på en majstämma; alltsammans vid åstranden var så
fängslande liffullt och gladt, var en riktig mönstertafla af
ett leende och hoppfullt lif.
Men endast några stenkast därifrån, just där stranden
började slutta ner mot älfven, låg en liten rödfärgad stuga
med hvitmenade knutar.
Äfven hon såg leende och inbjudande ut, när man
betraktade henne utifrån. Men därinne rådde sorgesam
skymning. Ängsligt hviskade de innevarande till hvarandra,
och den dystra tystnaden afbröts då och då blott af en
skafvande hosta från sängen vid främre väggen.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Det var just inte så många år sedan en kraftig
yngling timrade upp den stugan under vänliga vårdagar. Han
timrade och högg med kraftig arm och trallade och sjöng
därtill. Det gick såsom en dans. Väggarne växte med en
vådlig fart. I ett huj kom taket på, och en ljum och
trånfull sommarafton flyttade det unga, modiga och kärnfriska
hjornelaget därin.
Se’n kunde man se, hur den lilla åkertäppan år efter
år kröp allt längre och längre fram åt alla väderstreck.
Rätt hvad det var började äppelträd blomma vid knutarne
om vårarne; en liten ladugård kom till, och allt hvad det
led, började det se allt mer och mer burget ut på den
platsen.
Men för hvart år, som gick, blef där dock allt flera
munnar, som skulle ha sitt bröd af den idoge mannens
odlarflit.
— Snart kunna vi ej föda oss längre här. Berget tar
emot, så du kommer inte vidare med åkern! sa’ hon en
kväll om hösten. Och det ville liksom stiga upp några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
