Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pojkaenfald och kvinnolist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se’n gick det en tid. Men ju längre det led, dess mera
funderade Karl Anders på, hur han skulle komma ifrån
Stina och ändå få behålla kläderna, ty hon kommenderade
och kujonerade honom hiskligt och ville aldrig låta honom
vara i lag med den andra ungdomen.
Till sist grunnade han ut, att han skulle ge sig på
arbete långt åt ett annat håll, mens han slet upp kläderna,
och så tog han ingen tjänst för följande året.
Så ställde ungdomen till ett dansgille en lördagskväll
strax före flyttningstiden, som vanligt är, så att alla, som
skulle flytta, fingo ta’ afsked af dem, som blefvo kvar.
Karl Anders smög sig också till gillet, Stina ovetande,
och han var, förstås, uppsträckt i de nya kläderna och
hatten.
Och ungdomen dansade och hojtade, trallade och hade
roligt borta hos torparen i Bommen.
Fram på natten, när det var som allra trefligast, och
Karl Anders rent af hade glömt Stina för en annan liten
tös, kom torparen fram och hviskade till honom, att det
var någon där utanför, som ville tala vid honom.
Karl Anders sprang ut på gården, och där stod Stina,
min själ, lifslefvande och ilsk som ett bi.
— Jaså, är det på dä’ viset du hushållar med en
fästemö, att du ränner ifrå’ henne om nätterna! Ge hit
hatten! skrek hon.
Nu hade Karl Anders fått sig ett par supar i pälsen,
så han var just inte ledsen, utan han dängde hatten i
skallen på henne och sa’ henne samtidigt några sanningsord.
— Ja vars, ta’ du igen hatten, du ditt långa förbaskade
etterbo och ryk och ränn se’n så långt vägen räcker! sa’
Karl Anders.
Men se’n kom han just riktigt illa ut.
— Jaså, ä’ dä’ så’n kärlek du talar, så ta’ å’ dej
tröjan på eviga fläcken, din snålhane! hväste Stina.
Det regnade och blåste alldeles fasligt den natten och
kallt var det också, men hon hade intet förbarmande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
