Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det var en afton. Anden bjöd
Frid åt naturen, hvarje tippi*)
På stranden utaf Mississippi,
Stod strålande i solens glöd.
Allt stilla var, ej vinden störde
Den ljufva sången som man hörde
Betagen djupt af känslans magt,
Högt ljuda i den öde trakt,
Som turturdufvan mången gång
Sitt qväde klagar uti natten:
Så ljöd utöfver flodens vatten
Den sköna men dock vilda sång—
Hvem var det? Säg! Hvem toner skapa
Så rena? Ack, Ampato Sapa,
En qvinna utaf indiskt blod,
Som här uppå den stilla flod
Uti kanoten står. Hon ber
Med tätt tillhopaknäppta händer.
Sin blick hon än mot himlen sänder,
Än till det mörka djupet ner.
O! Om den sköna bild I sågen—
Der på den silfverklara vågen,
Hon ensam och förtviflad står,
Med hennes vilda svarta hår,
Vildt fladdrande för qvällens vind;
Och blickande upp mot det höga,
En tår från hennes mörka öga
Sig smyger fram på bleknad kind—
I skullen tro att elfvens tärna,
Vilsledd af dagens klara stjerna,
Står här och sörjer, när ej mer
Sitt hem hon ner i djupet ser;
Ljuft som den underbara sång,
Hon sjunger till sin harpas toner,
Af längtan ner till djupets zoner;
Så klingar Sapas klagosång
I harmoni med vågens gång:
“Flydd är den tid, då heligt bunden
Jag var till honom denna stunden,
Den skönaste af lifvets dar,
Hans kärlek ren som himlen var;
Min lika ren gaf jag tillbaka
Åt honom, som hans trogna maka,
Och ensam uppå jordens dal
Jag var hans hjertas ideal;
Fördenskull ömt jag honom gaf
En trohet, som blott qvinnan gifvit,
Åt mannen genom detta lifvet,
*) Indiansk boning.
Blott—att honom offras skall till slaf!
Och lika fullt hur annorlunda
Är nu mot förr? Nej, ingalunda
Jag anat att en annan fans
Som tjust utaf hans ögons glans,
Har gjort att han mig arma glömmer;
Den bittra kalken nu jag tömmer,
Som bjudes mig; ty kärlekens
Utsläckta låga mer ej tänds
Uti hans bröst.—Han vet ej af
Att ensam honom här på jorden
Jag älskat har, och nu är vorden
En blomma vissnad på sin graf!
Hvi klagar jag? O, arma hjerta,
Hvi slår du så? Dölj djupt den smärta,
Som hvilar i din famn, dig gläd!
Hans kärlek får du taga med
Dig till den verld der Anden reder
Ett rum för dig bland englars leder—
Der hviskas uti rena ord
Om kärlek som ej fins på jord.”
“Du stilla flod, du lugna bölja
Som mången gång jag glad fick följa
När blott ett barn; ja mången gång
Jag lyssnat på din ljufva sång—:
När stjernan uti moln försvinner,
En skönare ändå iag finner
Ner i din trohetsfulla famn,
Ty räddadt blir ditt offers namn:”
Du sol med dina milda strålar,
Som ifrån tronen härligt målar
Båd’ berg och sjöar, skog och dal,
Med färger uti tusental:
När morgondagen skön du bådar
För jordens barn, ack, då jag skådar
Dig ej, ty när du sänkes ner,
Mitt väsen finnes här ej mer.
Dock grafven, som skall troget gömma
Den armas stoft, du vill ej glömma
Att visa honom hvar den är,
Han som mitt hjerta var så kär.”
Till er en helsning ock jag har,
I berg och dalar, som försvinnen
Vid himlens bryn, o barndomsminnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
