- Project Runeberg -  Minneapolisminnen : Kulturhistorisk axplockning från qvarnstaden vid Mississippi /
35

(1899) [MARC] Author: Alfred Söderström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med fast egendom. Året derpå, 1855,
anlände den danske urmakaren B
Thompson.

Andrew Evenson med familj bosatte
sig härstädes år 1864.

Dessa voro de första skandinaver, som
bodde i Minneapolis före och under den
tid, då det borgerliga kriget pågick. De
förtjente med lätthet sitt dagliga bröd
och i deras hem, om än enkla och
torftiga, bodde frid och lycka.

En svensk eller en “skandinav” var,
huru otroligt det än må låta för oss i
närvarande tid, en riktig kuriositet, som
fäste allmän uppmärksamhet under den
förra hälften af sextiotalet. Före 1862
funnos här visserligen flera invånare,
som härstammade från främmande
nationer, men de voro få och spridda och
kallades i klump för “foreigners.”
Ingen nationalitet var representerad talrikt
nog för att kunna vara känd vid namn.
En vacker dag påträffades en uttröttad
och trasig pilgrim, som hade satt sig
att hvila nära intill den plats, hvarest
Hennepin avenue nu korsar
Washington. Ingen visste hvar han kom ifrån.
Han hade blå ögon och ljusgult hår,
och hans Saratoga-koffert bestod af en
rödrutig bomullsnäsduk; med andra ord,
han var en verklig Yon Yonson numro
ett. John Wilson, en smed i närheten,
tog den uttröttade vandraren in i sin
smedja, men kunde ej göra sig förstådd
af honom. Wilsons idee om utländingar
var, att de voro fransmän, så han sände
genast efter Mousseau på östsidan.
Mousseau kom, men “Parlez-vous” var
grekiska för främlingen. Sedan kom
Farrant, en annan “utlänning,” som i
villervallan lät uppdaga att han var
tysk. Men han hade icke bättre tur än
fransmannen, och en folkhop skockade
sig med förvåning omkring denne
oresonlige främling, som nekade att förstå
någotdera af två respektabla och
moderna språk. Ett tredje försök
misslyckades också, då John Broderick från
Irland närmade sig främlingen med en
adress på gaeliskt tungomål. Slutligen
kom någon att tänka på att en skoflic-

kare vid namn Nils Nyberg var någon
slags utlänning, och han blef skyndsamt
kallad till platsen. Denna sista ledtråd
förde till ett lyckligt resultat. Nyberg
talade till mannen på svenska, och
främlingen gjorde genast ett hysteriskt
hopp från stolen, då han hörde sitt eget
modersmål. Från den tiden blef Nils
Nyberg alltjemt kallad “a Swede.”
Benämningen “Swedes” tilltog sedermera
allt efter som befolkningen tillöktes,’
och fick man framdeles, sorgligt nog,
äfven tillfället höra mången okunnig
“Yankee,” tillhörande
“Knownothingis-men,” samtidigt begagna sig af ett
tem-ligen starkt adjektiv.

Det var först efter krigets slut som
skandinaverna började flytta in hit i
större mängd.

Under året 1865 anlände J. B.
Chil-ström med familj, Otto Johnson,
Andrew Bergström, John West, Ole
Hanson, Erick Peterson (vanligen kallad
“Stor Erik”), bröderna Klingenberg,
C. W. Vanstrum, August Johnson, Even
Newman, L. Erickson samt George H.
Johnson och hans broder.

På våren 1865 öppnade Chilström
stadens första skandinaviska
‘boarding”-hus och följdes hans exempel af L.
Erickson på hösten samma år.

Våren 1866 anlände A. E. Rice och
på hösten E. M. Titterud med familj.

Vid slutet af detta år uppgick den
norska befolkningen till ungefär 25.
Den svenska var ej stort större.
Någon norsk tjenstflicka fans ej på den
tiden, deremot ett par svenska. Nu
återigen uppgår bådas antal till legio.

På samma gång som våra landsmän i
allmänhet igenkännas på sitt lugna och
stilla väsen, utmärka de sig äfven för
sin religiositet. En lång tid förflöt
likväl innan de fingo någon prest eller
kyrka. Oaktadt detta hinder
försummade de icke att långt skilda från ljudet
af någon kyrkklocka i all enkelhet
helga den fridfulla sabbaten. De svenska
familjerna plägade samlas stundom hos
C. W. Vanstrum, stundom hos August
Johnson med flera, för att i deras gäst-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:12:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/saminneapo/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free