Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vania och en annan har upptagit hans
mantel.
De som bo dernere ha dock flera
fördelar. Först och främst få de all sin
ved fritt. De behöfva endast gå ut till
Wood Street och hala in så många af de
förbiflytande timmerstockarne de
behöfva, så ha de “plenty” af bränsle. Ett
storartadt vedförråd finnes ock i staden.
Till och med utefter kyrkväggarne ligga
kolossala vedfamnar uppstaplade, och
gårdarne vid Cooper Street äro
äfven-ledes fulla af ved.
Af fisk fins ock ett outtömligt förråd.
Man fiskar dagligen vid flodbrädden, så
att det räcker för hela “stadens” behof.
Vi begåfvo oss en vacker dag utför
den väldiga backen ner i den lilla
staden för att samtala med presten och
af honom erhålla några upplysningar
om platsen. Men detta hade vi
ingalunda gjort, om vi vetat, huru mycken
uppståndelse detta vårt besök skulle
åstadkomma bland invånarne, som icke
äro vana vid att se några främlingar
dernere.
Ur alla de små husen, af hvilka några
voro ganska snygga, kommo invånarne
ut och begapade oss, som om vi varit
de leda skogstrollen, eller Necken, som
med följe uppstigit ur Mississippis djup.
Man syntes rent af vilja äta upp oss
med ögonen, och vi kände oss djupt
generade.
Gummor och gubbar, pojkar och
flickor (många af de sistnämda voro riktiga
skönheter, snarlika zigenerskor)
beskådade oss under fasansfull tystnad. Ja,
till och med hundarne gjorde allt för att
riktigt skälla ut oss, och vi hade all
möda att befria oss från deras angrepp.
Till sist framsändes en deputation af
unge män, som under mörka ögonkast
sporde oss, om vi voro de ingeniörer,
som skulle beordra husens borttagande
och platsens omreglering till park.
Vi tröstade dem emellertid med att så
ingalunda var förhållandet, och sedan
slutade äfven hundarne upp med att
skälla.
De flesta vi talade med begrepo hvar-
ken engelska eller tyska, utan tecknade
endast. Till sist träffade vi dock en
gammal norrman, som visade oss till en
svensk vid namn Gustafson. I det lilla
huset, som bestod af två rum och kök,
allt ytterst litet, var det rent och snyggt.
Gumman stod i köket och strök. Vid
hennes sida på strykbrädet syntes en
tallrik med afätna fiskben. Och
der-inne i “parlorn” satt Gustafson sjelf vid
sitt arbetsbord. Gustafson, som led af
galopperande lungsot sedan elfva år
tillbaka, var föga konversabel. Vid ena
sidan hade han en fiol och vid den
andra en guitarr. På väggen hängde ett
porträtt af general Booth och på bordet
låg en af frälsningsarmeens sångböcker.
Gustafson var nemligen “kapten” i
Booths brigad.
Menniskorna dernere sågo i
allmänhet belåtna ut, och barnen svärmade
omkring som bi i en kupa. Utan tvifvel
är det väl dock med dessa stadsboar
som med
“Komministern i Möja,
Som får med litet sig nöja.”
Dock — “vara gudelig och låta sig
nöja är vinning nog.”
* * *
Några af våra gamla råmärken torde
förtjena ett omnämnande. Vid sidan af
de stora palatsen finna vi ännu gamla
bebodda eller öfvergifna ruckel ifrån
forna dagar, hvilka snart torde komma
att “rulla på trissor,” ty
Evigt kan ej bli det gamla;
Hvad förmultnadt ftr skall ramla.
Och det nya vftxa upp––
Oaktadt Minneapolis framvisat
ständiga scenförändringar och månget
gammalt råmärke försvunnit, kunna likväl
de indianer, som i gamla dagar gästade
staden, ännu finna många välbekanta
ställen, om de endast kunde återvända
från de “sälla jagtmarkerna” och göra
en tur omkring staden. De skulle
naturligtvis blifva förvånade öfver de
många stora förändringarne på alla håll och
kanter, men de skulle också blifva glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
